Befrielsen av Lovisa och Lahtis våren 1918

29.01.2017 kl. 12:17

Landningsavdelningen Brandenstein befriade områdena kring Lovisa och Lahtis från röda gardets förtryck. Avdelningen leddes av överste Otto von Brandenstein. Han  föddes 1865 i Preussen och inledde som 20-åring sin officersbana i ett dragonregemente från Mecklenburg. Han deltog i första världskriget på västfronten som överstelöjtnant och befordrades 1915 till överste.

I april 1918 omvandlades den kavalleribrigad han kommenderade till Landningsavdelning Brandenstein. Den fick order att landstiga i södra Finland och i första hand avskära järnvägsförbindelsen från Lahtis till Viborg. För sina förtjänster i frihetskriget i Finland erhöll Otto von Brandenstein i maj 1918 Tysklands högsta militära utmärkelse: Puor le Mériten. Han befordrades till generalmajor i reserven hösten 1918 och till generallöjtnant år 1939, på 25- årsdagen av slaget vid Tannenberg. I augusti 1945 likviderades han av sovjetiska soldater.

I en bok, Finlands Frihetskrig del VII, som utkom 1922, beskriver Otto von Brandenstein själv Landningsavdelningen Brandensteins bedrifter i april och maj 1918 som följer:
 

Överfarten till Valkom

Den första transporten, 1100 man, kunde lämna Revals hamn den 5 april kl.7.30, till tonerna av regementsmusiken från 255. regementet. Prins Heinrich av Preussen och kommenderande generalen, von Seckendorff tog avsked av trupperna. Landstigningen var planerad att äga rum i Kotka, för att kombineras med en framstöt längs järnvägen till Kouvola. Dimma och snöstorm försvårade navigationen och ryska flottan var på väg från Helsingfors till Kronstadt. Även pansarkryssaren Rurik rörde sig i vattnen utanför Kotka. En förutsättning för att landstiga i Kotka var att fortet på ön Rankö utanför Kotka kunde på förhand besättas genom en nattlig kupp planerad att genomföras utgående från Hogland. Rankö var besatt av ca 200 rödgardister sedan medlet av mars. Svåra isförhållanden och dåligt väder gjorde, att denna kupp inte kunde genomföras, varför man var tvungen att styra mot antingen Borgå, Lovisa eller Fredrikshamn. Den 7 april kl. 04.00 beslöts att fortsatta färden mot Valkom i Lovisa.

 

Första dagarna i Lovisa

De tyska truppernas ankomst var synbarligen bekant, byggnader vid kusten hade vit flagga hissad som bevis för invånarnas sinnesstämning. Avlastningen kunde ske utan motstånd och det första velocipedkompaniet kunde, efter att ha fördrivit en ca 50 man stark avdelning rödgardister sätta sig i besittning av järnvägsstationen och de 45 vagnar och 2 lok som där fanns. Ledningens viktigaste uppgifter var att skaffa nödiga hästar och att organisera underrättelsetjänsten. Det lyckades med tillhjälp av en kvinnlig språkkunnig student och den kvinnliga personalen att avlyssna viktiga samtal, som röda gardet förde inom området Helsingfors-Lahtis-Viborg. En radiotelegrafisk orientering kunde meddela om starka röda truppkoncentrationer norr och nordost om Helsingfors, vilka skulle skydda huvudstaden mot angrepp av den från Hangö anryckande tyska Östersjödivisionen och täcka ett eventuellt återtåg från Helsingfors. I denna uppgift och i hela det röda väldets livsnerv, banan Riihimäki-Viborg, kände sig motståndaren hotad genom de tyska truppernas landstigning vid Lovisa. Starka krafter skulle enligt olika underrättelser vara samlade vid Kouvola, 10 000 – 30 000 man. I Kotka sades finnas ca 3000 rödgardister. Tre kompanier och ett halvt batteri under ledning av kapten Schrader sändes omedelbart österut för att göra ett överraskande anfall mot Kotka. Avdelningen mötte redan, vid Kymmene älv, på starkt motstånd och måste retirera. Den återkallades till Lovisa följande dag.   

 

Första anfallet norrut

Redan den 7 april ingick underrättelser, som antydde ett fientligt företag mot Lovisa. Enligt ett avlyssnat telefonsamtal sändes kl. 3.20 ett tåg med 4 kanoner från Lahtis till Skinnarby, ett annat tåg skulle följa. Mot aftonen rapporterades att fientliga skyttar från nordväst avancerade i riktning mot Valkom. Under natten rapporterades att röda gardet rövade och plundrade i Gislom, 4 km nordost om Lovisa. Den 8 april öppnade fienden artillerield från Kuggom station mot en fältvakt vid stadens norra utfartsväg, ävensom mot kyrkan, som fick flere träffar.

Den egna underrättelsen gav den 10 april följande bild. På eftermiddagen besatte ca 300 man Hardom, Röjsjö och Heikkas och hade känning mot Kuggom. Manskapet hade kommit med järnväg norrifrån. Embom i Liljendal var besatt av stora styrkor. Norr om Andersby torde fienden förskansa sig. Från Borgåhållet sökte fienden känna sig för, han besatte Illby med några hundra man samt telefonstationen i Gammelby. I Mörskom rapporterades 600 man.

Läget i Lovisa blev kritiskt. Om också ett framträngande mot banan måste uppskjutas tills nästa transport inträffat, så föreföll ett slag mot den svagare nära stående fienden önskvärt, förrän han ytterligare fick förstärkning. Följande dag, den 11 april, företog första kompaniet och halvskvadronen av livhusarerna från Kuggom ett anfall mot Hardom. Orten togs under starka förluster för de röda, man räknade 70 döda och fick som byte 4 maskingevär. De egna första förlusterna var sju stupade. Under eftermiddagen inträffade, förrän man väntat och efter 10 timmars obehindrad överfärd, den andra transporten till Valkom. Därmed kunde anfallet mot järnvägslinjen Lahtis-Viborg igångsättas.

 

Anfall mot banan Lahtis-Viborg i tre kolonner

Ett angrepp på Kouvola föreföll med hänsyn till de därstädes församlade starka fientliga krafterna och de svåra terrängförhållandena icke genomförbart. Också vid Lahtis måste man räkna med starkt motstånd. Fördenskull beslöts att sikta på de mellan båda orterna belägna stationerna, Kausala och Nyby. I tre kolonner inleddes anfallet den 12 april. Högra kolonnen under kapten Schrader gick från Labby över Bäckby för att falla den norr om Andersby konstaterade fienden i ryggen. Bäckby befanns vara fritt från fiender. Då inget stridsalarm hördes från trakten norr om Andersby, gick avdelningen fram till Lappträsk kyrkby, som efter ringa motstånd redan kl. 09.45 besattes och säkrades från norr.

Huvudkolonnen under ledning av kapten Reuter framtågade längs landsvägen, som över Andersby leder till Lappträsk. Korsningen mellan banan och landsvägen norr om Andersby togs efter en kort framgångsrik eldstrid. Därefter fortsatte avancemanget mot Lappträsk.

Vänstra kolonnen, under ledning av kapten von Wilamowitz hade under kvarlämnande av en svag säkring brutit upp från Forsby och vid Eskilom mött på starkt motstånd, understött av artilleri. Fienden tillfogades svåra förluster. Man iakttog för första gången stålhjälmar hos fienden. De egna förlusterna var 4 döda och 8 sårade.

På eftermiddagen förlades kolonn Schrader i Kimonböle, kolonn Reuter och brigadstaben i Porlom och kolonn Wilamowitz i Eskilom.

Den 13 april fortsatte avancemanget mot banan. Man satte som mål att kolonn Schrader skulle nå och förstöra banan vid Kausala och kolonn Reuter göra detsamma vid Nyby, medan kolonn Wilamowitz under framträngande mot Orimattila skulle dra fiendens uppmärksamhet till sig. Schraders avdelning nådde utan motstånd Kausala station. Då förstöringsarbetena just inletts med sprängning av järnvägsskenor, angreps avdelningen med artilleri och maskingevär av ett österifrån kommande pansartåg och tvangs att uppgiva arbetena och dra sig ca 1 km tillbaka. Något senare drogs trupperna tillbaka till Kuivanto för att senare sättas in mot Nyby. 

Kolonn Reuter hade för sig en 35 km:s marsch. Efter en kort strid vid Ratula, vilken kostade fienden 7 döda, nådde man småningom Nyby station, som var besatt av ca 100 man från röda gardet. Dessa övervanns utan egna förluster och stationen besattes kl.13 00. Genast sprängde pionjärerna stationsväxlarna och spåren ca 500 meter framåt. Kort därefter kom ett tåg västerifrån med röda, som försökte återta stationen. Sedan artilleri insattes, tvangs fienden med blodiga förluster till avfärd. Den omständigheten, att fienden var utrustad med tyska stålhjälmar och blusar, försvårade i den oöverskådliga skogsterrängen vår kamp. Striden kostade oss två döda.

 

Orimattila intas

Till kolonn Wilamowitz’ disposition hade ställts ett järnvägståg, som kunde användas ända till Mörskom. Byn Mörskom togs efter en kort kamp och avancemanget fortsatte mot Orimattila. Det kom till en het strid om denna ort. De rödas motstånd framtvang en strid hus för hus. På gravgården uppstod en kraftig skottlossning med närstrider, vilka ändade med ett nederlag för fienden under stora förluster. Två maskingevär togs som byte. Över 100 röda måste jordas. Resterna av de rödas manskap avtågade mot norr och mot nordost.

Gynnad av bättre vägar hade landstigningsexpeditionen den 13 april tillryggalagt långa marscher och fördrivit fienden på bred front, Kausala, Nyby och Orimattila. De egna förlusterna var 4 döda och 7 sårade.
 

Lovisatrakten hotad

Den 13 april ingick oroliga rapporter om förbindelserna i ryggen, i synnerhet för basen Lovisa. Från Tessjö rapporterades: ”1000 röda från Pyttis på väg över isen till Lovisa, rött garde finns i Illby, på Vahterpää sedan denna natt röda, Marby också besatt av röda”. Det föreföll som om Lovisa var starkt hotat. Föll Lovisa i fiendens hand, så var hela operationens öde problematiskt. Fienden kunde inte skydda banan Helsingfors-Viborg bättre än genom ett angrepp på Lovisa.

I detta spända läge kom ivrigt efterlängtad hjälp. På öarna söder om Kotka hade affärsmannen T.J. Ketonen tack vare sina energiska ledaregenskaper lyckats bilda en trupp på 1000 man, med vilken han hade för avsikt att över Vederlax göra en framstöt mot nordväst. Då isen tidigt bröt upp, kunde han inte fullfölja sin avsikt, men han ställde sig i stället till den tyska landstigningskårens förfogande. Jämte 340 av sina   bästa män blev han avhämtad av isbrytaren Tarmo och tillsammans med 40 på Hogland under v.Troil utbildade män överförd till Valkom. Denna trupp anlände den 13 april, just i rätt tid för att överta skyddandet av Lovisa mot öster.    

 

Nyby måste uppges

Den 14 april användes för sammandragning av de olika kolonnerna. Kolonn Carnuth nådde Nyby. Avdelningarna Wilamowitz och Schrader sammandrogs i Kuivanto. Säkringsposten i Nyby blev under dagen från väster och från öster angripna av pansartåg utrustade med maskingevär och artilleri. Säkringen vid Arrajoki norr om Nyby blev angripen av en stark fientlig avdelning. Natten den 14-15 april fortsatte stridsverksamheten oavbrutet. Fienden tillförde förstärkningar med ett pansartåg och ett persontåg. Efter flere timmars strid lyckades man tillbakakasta fienden. Skenorna sprängdes ytterligare på ett längre fram liggande ställe. Rapporter ingick, att betydande röda styrkor med artilleri var på marsch från Kausala och Elimä mot Lappträsk och Artsjö. Det föreföll därför obetingat nödvändigt att låta ett kompani och halva batteriet marschera till Artsjö, så föga önskvärd än en dylik uppdelning av stridskrafterna vid Nyby var. Under eftermiddagen upprepades anfallet av fienden, som nu insatt ett stort antal maskingevär. De egna förlusterna steg betänkligt och hade sammanlagt uppgått till styrkan ett av de insatta kompanierna. Om fienden även angrep från norr och öster kunde läget bli kritiskt. Det föreföll därför lämpligt att nöja sig vid det uppnådda och vika söderut. Efter ytterligare förstöring av bananläggningen företogs avmarschen under mörkrets skydd obemärkt av fienden, och därpå intogs ställning 1 km söder om banan. De egna förlusterna vid Nyby uppgick till 15 döda och 55 sårade.

 

Uppmarsch för anfallet mot Lahtis

Den 15 april hade den tredje transporten, bestående av staben för inf. reg. 255, fyra kompanier och ett halvt batteri, anlänt till Valkom. Följande dag var alla dessa avdelningar samlade i Artsjö. Det krävdes nu klarhet om Östersjödivisionens operationsresultat och avsikter för att bringa följande operationer i samklang därmed. Efter striderna vid Nyby var trupperna i behov av vila. Under säkring mot Nyby förlades trupperna vid mörkrets inbrott i och omkring Kuivanto.

Den 17 april 07.00 lyckades det efter flere fruktlösa försök att upptaga gnisttelegrafisk förbindelse med Östersjödivisionen. Denna meddelade om sin för den 19 planerade frammarsch från Helsingfors över Riihimäki mot öster, ävensom middagstiden, att Landningsavdelningen underställdes dess befäl. I och med detta fick ett avancemang mot landsvägs- och järnvägsknutpunkten Lahtis stor betydelse. Förberedande rörelser igångsattes omedelbart. Femte velocipedbataljonen fick befallning att samlas i Orimattila och spana i riktning mot Lahtis. De övriga trupperna skulle följande dag anlända till Orimattila.

 

Hårda strider vid Pennala

De 18 april på morgonen mötte femte velocipedbataljonen vid Pennala på fienden, som var utrustad med maskingevär och artilleri. Med två kompanier i öster och ett kompani i väster gjordes en omfattande rörelse. En bataljon från Orimattila insattes ytterligare mellan de frontalt liggande och de österut kringgående kompanierna. En höjd nordost om byn, som behärskade reträttvägen, föll i det högra flygelkompaniets besittning. Välriktad artillerield tvang fienden att utrymma en skyttegrav i byn och infanteriets angrepp understött av maskingevärens i hög båge bakifrån avfyrade eld, medförde att orten och höjderna kunde tas i vår besittning. Fienden flydde under stora förluster i stora skaror mot norr och nordväst i skogarna. Enligt uppgift av invånarna bestod den röda styrkan av 8 kompanier á 110 man och fyra maskingevär. De egna förlusterna uppgick till 4 döda och 12 sårade.

 

Nya trupper säkrar östra flanken

Vid middagstiden den 18 april ingick från Östersjödivisionen order att förhindra den i västra Finland slagna fienden att bryta sig igenom till Viborg, ävensom bud om att till förfogande ställts ett kompani under kapten Roeder, finländska bataljonen Thesleff och ett halvbatteri bergskanoner. Rapporter ingick om röda trupper på 400 och 1200 man synts vid Elimä och Sääksjärvi, ävensom att vid Lill-Abborfors står en röd styrka på 5 000 man i ställning. Till skyddande av banan hade avdelningen Ketonen dragits fram till Mörskom. Då den sista transporten, bestående av en stab och två kompanier den 18 april anlänt till Valkom och

avdelning Roeder västerifrån var på antågande till Lovisa, så förelåg ingen fara här för den närmaste tiden.

 

Erövringen av Lahtis

Den 19 april kl. 05.00 anträdde anfallsavdelningens förtrupp utgående från Pennala frammarschen mot Lahtis. Huvudstyrkan kvarhölls ännu för att, beroende på spaningens resultat, antingen sändas efter eller beordras till en omfattande rörelse österifrån över stationen Villähti. En bergstopp vid Simola erbjöd förträfflig möjlighet till spaning mot Lahtis. Endast vägkartor utan antydning av terrängen stod till buds. Observationen gav vid handen att staden, vars huvuddelar ligger högt, endast med svårighet kunde angripas från söder, man måste vidta en vitt omfattande rörelse österifrån. Den enda vägen, som tjänade detta ändamål förde över Villähti. Huvudstyrkan under överstelöjtnant v. Luck fick befallning att avancera mot Villähti, säkra sig genom att spränga banan, upprulla fientliga ställningar i Lahtis, medan femte bataljonen med det tilldelade batteriet skulle binda fienden och dra den till sig för att sedan med v. Luck gå till angrepp mot staden. Den sista transporten skulle med järnväg föras till Pennala och därifrån till Simola. Vid anfallet måste alla disponibla krafter vara tillstädes.

Femte bataljonen lyckades snabbt ta sig fram från Simola ända till Lahtis järnvägsstation och där i ett järnvägståg ta 50 fångar. Under gatustrid rensades husen i den södra delen av staden. Stationsområdet besattes kl. 08.00. På höjderna öster, norr och väster om järnvägsstationen inrättade fienden ett hårt försvar, understött av artilleri och minkastare. Flere hus i stadens södra del antändes.

Vid Villähti stötte v. Luck på en ca 300 man stark väl utrustad fiende, som hade besatt  stationen och norra randen av det 300 meter långa, skogsfria området runt stationen samt understödd av ett kl. 09.30 framkört pansartåg. Genom insättande av artilleri och minkastare lyckades man fördriva pansartåget mot öster, bryta fiendens motstånd och ca kl. 13.00 inta Villähti järnvägsstation. Banan sprängdes vid och österom stationen. Säkring kvarlämnades och kompanierna avancerade längs banan till Järvenpää, 3 km öster om Lahtis, där en stark fiendepostering försedd med artilleri och maskingevär fanns. Efter artilleriförberedelse fördes anfallet kl. 20.00 vid mörkrets inbrott ända till östra sidan av Lahtis. Då ingen kontakt med trupperna vid Lahtis station lyckats nås, fortsatte angreppet inte omedelbart på detta ställe.

Kl. 18.30 började en bataljon under ledning av ryttmästaren Dulier från Simola kringgå fienden i väster. Vid byggnadsgrupperna sydväst om Lahtis mötte han två kompanier från den styrka som deltagit i intagningen av Lahtis station. Tillsammans avancerade de mot höjderna mellan Hennala och staden, vilka efter hårda närstrider kl. 20.20 var i våra händer. Därmed var den fientliga högra flygelns stödjepunkt, varifrån fienden hela dagen kunnat bestryka landsvägen Simola-Lahtis, som var den stridande truppens förbindelse bakåt, i våra händer. Ammunitionstillförseln och ordergivningen hade därigenom varit i hög grad försvårad.

De kvarvarande trupperna vid Lahtis station fick i uppdrag att rensa den norr om stationen liggande höjden och de centrala delarna av staden. Kl. 22.00 var fienden med undantag för kyrkogårdshöjden överallt tillbakavisad och under svåra förluster skingrad mot norr och väster. I skydd av mörkret och dimman kunde han ännu hålla sig gömd på denna höjd, från vilken han hela natten igenom underhöll med en livlig infanteri- och maskingevärseld mot de söder om banan belägna stadsdelarna. På morgonen rensades höjden av två kompanier.

Kl. 14.30 inryckte i Lahtis norrifrån ett kompani från vita gardet under ledning av major Kalm och tog uppställning framför brigadstabskvarteret. I korta tal erinrades om ögonblickets stora betydelse, då finländska och tyska trupper första gången på stridsfältet trädde i förbindelse med varandra.  Bataljon Kalm hade under tre dagars hårda strider tillkämpat sig passagen mellan sjöarna Vesijärvi och Päijänne. På kvällen följande dag besatte bataljonen Heinola och säkrade därigenom Landningsavdelningens ställning mot norr och öppnade den kortaste förbindelsen till det finländska högkvarteret i St Michel.

Kl. 22.30 på kvällen anlände Östersjödivisionens befallning att angripa Lahtis. Intagandet av Lahtis betydde ett hårt slag för fienden. Den viktiga järnvägs- och landsvägsknutpunkten, som ihärdigt försvarats av ca 2500 man med 12 kanoner jämte minkastare och talrika maskingevär hade fallit i motståndarnas händer. Mycket material och 500 fångar föll i våra händer. Insamlingen av material visade på 12 kanoner, 33 maskingevär, tusentals gevär, en stor mängd infanteriammunition, stålhjälmar, automobiler, velocipeder och 100 hästar. På vår sida hade den 19 april kostat 6 döda och 30 sårade.

Invånarnas glädje över befrielsen från röda gardets förtryck var stor.

 

Försvarsstrider i Lahtis

Ju starkare Östersjödivisionens tryck blev från väster och de vita truppernas från norr, desto mera förtvivlat blev det röda gardets läge, desto mera energiskt skulle det hänvisas till den enda utvägen, ett genombrott mot öster. Från och med den 21 april iakttogs transport av fientliga styrkor per järnväg till Okeroinen, sydost om Hollola. Den 23 april angrep fienden Lahtis energiskt med kraftig eldgivning. Genombrottsförsök mellan Simola och Lahtis tillbakaslogs. Enligt fångarnas utsago syntes fienden eftersträva ett genombrott i norr. Här var fronten mycket tunt besatt. För att stöda de vita trupperna där och hindra fiendens genombrott över sjöpasset. Asikkala-Vesivehmais, sändes en bataljon norrut. Den finländska bataljonen Kalm vid Asikkala underställdes landningsavdelningen.  När en stor del av divisionens trupper sålunda var grupperade söder och norr om Lahtis, förfogade Landningsavdelningen endast över ca 800 man för stadens försvar.

Den 24 och 25 underhöll fienden tidvis livligt eld mot staden och våra ställningar, den 25 företog han ett angrepp mot sydvästra delen av staden, vilket avvisades. Den 26 föll i sjukhuset en fullträff, som sårade tre sjuksystrar. Den 27 ingick befallning från Östersjödivisionen att angripa den mot brigaden stående fienden. Förberedelser härför gjordes genast. Avdelning Hamilton underställdes avdelningen och drogs till brigaden. Angreppet skulle ske från Simola. Som anfallsdag fastställdes den 29 april. Under dessa förberedelser gjorde fienden försök att bryta igenom vid Simola och Orimattila med skydd av skogen och angrep samtidigt vid Lahtis, söder om järnvägen och vid Simola. Den vänstra flygeln förstärktes därför med en bataljon.

Den 29 april förnyade fienden ännu en gång med alla krafter sitt angrepp. Det föreföll vara det sista förtvivlade försöket. Minkastare, revolverkanoner och talrika maskingevär överöste våra ställningar med ofantliga mängder ammunition. Mot ställningarna öster och nordost on Hennala kaserner trädde på förmiddagen pansartåget i verksamhet på 900 meters avstånd.  Det lyckades fienden att intränga i en stödjepunkt norr om banan, sedan största delen av besättningen sårats. Ett motanfall med minkastare och lätta haubitsar trängde fienden med stora förluster tillbaka.

Sammanlagda förlusterna under försvarsstriderna vid Lahtis dagarna 21-29 april var 38 döda och 83 sårade.

 

Den röda armen sträcker vapen

Avdelning Hamilton och bataljonen Thesleff hade vid middagstiden brutit upp från Orimattila mot Herrala och öster om Luhtikylä stött på en starkt förskansad fiende. Angreppet inleddes följande dag med artilleriförberedelse och kl.09. 00 föll ställningarna i våra händer.

De vid Simola till angrepp sammandragna kompanierna under v. Wilamowitz inledde kl. 08.00 en rörelse för att omfatta den i skogen söder om Simola stående högra fientliga flygeln. Efter inledande häftiga närstrider drog sig fienden tillbaka och kompanierna kunde avancera. Från kl. 15.00 var reträtten från skogen framför i full gång i riktning Okeroinen. Det egna artilleriet hade goda observationsmöjligheter och kunde kraftigt decimera de flyende röda trupperna liksom också tvinga västerifrån marscherande förstärkningar att vända. Deras pansartåg försvann västerut. På kvällen var höjderna norr och nordväst om järnvägsstationen Okeroinen i vår besittning. Till skydd mot pansartåget sprängdes banan 2 km söder om stationen.

Efter 12 timmars strider första anfallsdagen var fienden med stora förluster fördriven från den svåra skogsterrängen. Den viktiga banövergången vid Okeroinen med invidliggande höjder var nu i vår besittning och vägen mot ställningarna väster om Lahtis öppnad. Två fältkanoner, två revolverkanoner och elva maskingevär togs som byte. De egna förlusterna var 10 döda och 27 sårade.

I norr hade bataljon Kalm nått linjen Kastari-Toivola och spärrade därigenom landsvägen Koskis-Lahtis västerut. Hollola kyrkby besattes efter förbittrade väg- och gatustrider. I daggryningen den 1 maj fortsattes angreppet på de rödas ställningar vid Lahtis. Överallt och främst i kasernerna i Hennala kom det till närstrid. Kl. 09.00 var hela ställningen väster om Lahtis i vår besittning. Inemot 30 maskingevär, 6 kanoner, minkastare, revolverkanoner och en mängd ammunition togs som byte och över 700 fångar uppbringades. Fiendens blodiga förluster var mycket höga, då han på alla ställen lät det komma till närstrid. Blott obetydliga rester undkom västerut.

Anfallsrörelsen fortsatte västerut, då det rapporterades att starka fientliga avdelningar var på ankommande. Ingen kamp uppstod dock ej mera. Underhandlare bjöd att på hans vägnar sträcka vapen. Fångarnas antal steg mot aftonen till 20 000 man jämte 5 000 hästar. Över 200 maskingevär och talrika kanoner togs som byte, vägarna väster om Lahtis låg på kilometerlånga sträckor täckta med vapen och ammunition. De egna förlusterna var små, 4 döda och 10 sårade.

För att understöda de i Sairakkala stridande förbanden av Östersjödivisionen, sändes en bataljon och två batterier ännu på kvällen dit. Följande morgon sändes ytterligare en bataljon till trakterna av Sairakka.  Dessa trupper deltog i striderna och den omfattande inringningen av de sista resterna av de röda styrkorna. Bytet blev där ytterligare 7000 fångar.

Härmed slutar Landningsavdelningens strider. Den sammandrogs i Lahtis och ägnade den närmaste tiden åt utbildning. Avdelningens sammanlagda förluster uppsteg till 100 stupade, förutom de i sjukhusen döda, samt 265 sårade.

 

Staden Lahtis hade genomgått en svår tid. Invånarnas tacksamhet för befrielsen från den röda terrorn fann ett ädelt uttryck i uppresandet av ett monument över de vid Lahtis fallna och till största delen på därvarande kyrkogård begravda tyskarna, och i en donation av 50 000 mk åt de stupades efterlevande. Av Lahtis stads skyddskår lades härtill generöst ytterligare 30 000 mk för de under striderna sårade officerarna och soldaterna.

Den 24 maj upplöstes Landningsavdelningen och transporterades till Reval för andra uppgifter.

hs