Röda maktövertagandet 1918 i Hangö
På grund av de stora befästningsarbeten som påbörjats vid första världskrigets utbrott var tillströmningen av arbetskraft stor och befolkningsökningen betydlig. Invånarantalet var 6 000 personer och därtill kommer de ryska trupperna som tidvis uppgick till ca.4 000 man. Staden var starkt befäst och i hamnen låg ryska krigsfartyg. De ryska soldaterna till stor del sympatiserade med bolsjevismen tenderade att allt oftare stöda socialdemokratiska kommunalorganisationens krav på förändringar.
Samtidigt som tidningen Hangö utkom den 29 januari med rapport om storstrejk och oroligheter i huvudstaden tog Hangö röda garde lugnt och oblodigt hand om makten i staden. Hangö hade en skyddskår med få medlemmar och ont om vapen och det var inte mycket de kunde göra i praktiken. Röda patruller syntes med gevär med påskruvade bajonetter på gatorna och gevärförsedda vakter stod utposterade på olika håll i staden.
Under några dagar var läget oklart men en del av stadens organisationer fungerade ännu. Den 31 januari uttryckte livsmedelsnämnden sin förtrytelse över att arbetargardet utan ersättning tilltvingat sig soppa från soppköket och bröd från bageriet. En del av stadsfullmäktige samlades till möte den 30 januari där de avslog Röda gardets krav på ordnande av polisförhållandena på orten. Då var det för sent att göra något mer. Röda gardet tog över makten och den 2 februari beslöt arbetarrådet att skrida till avgörande åtgärder för att underställa alla tjänst- och förvaltningsavdelningar under revolutionära åtgärder. Den 4 februari tog man över drätselkontoret och dagen därpå postkontoret. Stadshuset och posthuset blev de viktigaste tillhållen för den nya administrationen. Några ledande skyddskårister, borgare samt polismaktens representanter fängslades men befriades efter en tid.
Röda maktövertagandet 1918 i Ekenäs
I Ekenäs levde man den 29 januari i ovisshet om vad händelserna i Helsingfors kunde innebära. Största bekymret i Ekenäs var tillgången till livsmedel. Man förhandlade med ryska militären, som inom kort skulle lämna Ekenäs, om införskaffande av allehanda livsmedel.
Ekenäs arbetstagarorganisationernas representanter hade åkt till Helsingfors för att mottaga instruktioner. När dessa representanter återkom från Helsingfors begav de sig för rådslag till arbetarföreningens hus. Dokument om vad som avhandlades där har tyvärr inte sparats. Vapenmängden var stor i Ekenäs enär ryska militären hade vapenlager dels i Dragsvik garnison men dels ock inne i staden. Aktiva skyddskårister från Sjundeå gjorde försök den 29 januari till att inhandla vapen och man lyckades muta en underofficer men då de övriga i manskapet var bolsjeviker och opålitliga beslöt man att taga vapnen ifråga med våld. Största bekymret var det att man fick tag på fler vapen än man räknat med och att man hade en häst och släde för lite. Trots det erhöll man närapå 70 gevär och 5 000 patroner. Dagen därpå den 30 januari gjorde vita aktivister från Ekenäs en expedition till Skuru där de i sann gerillastil kom över sprängämnet pyroxelin som skyddskåren i Åbo gett i uppdrag till dem att röva bort. Sprängämnet fanns på järnvägsstationen i Skuru i en järnvägsvagn. Efter att ha rekognoserat terrängen och hittat vagnen for man efter hjälp av skyddskårister från Ekenäs. Kuppen lyckades fast man förde ett otroligt oljud då man sågade sig in i vagnen och det var ett under att vaktmanskapet inte hörde detta. Lådorna med sprängämnet gömdes i en lada en bit från Skuru varefter var och en åkte hem till sig. När man vaknade följande dag, den 1 februari, hade Röda gardet tagit makten i Ekenäs.
På morgonen den 1 februari spreds ryktet att röda från Hangö var på väg till Ekenäs från Lappvik. I Lappvik hade de röda vållat oro och skrämt upp framstående borgare på orten. Till all lycka lyckades en lokal Lappvikrödgardist få dem på andra tankar.
Läget i södra Finland var så oklart det kunde bli efter statskuppen i Helsingfors ett par dagar tidigare. Ingen visste vad som skulle hända.
Ekenäs skyddskårs ledare Armas Liljeberg, senare Sigurdskårens chef i Kyrkslätt, hade kallat skyddskåristerna till järnvägsstationen för att emottaga rödgardisterna. Endast en person infann sig med ett handeldvapen. Vid stationen mötte de borgmästaren Wingvist som förbjöd dem att uppträda aggressivt.Borgmästaren var en fridens man som stenhårt trodde på diplomatiska lösningar. Han ville göra allt för att undvika direkta konfrontationer. Med 9.45 tåget kom det cirka 80 rödgardister, A-kompaniet, från Hangö och Lappvik. Ingen vet vem som beordrat dem till Ekenäs om någon överhuvudtaget gjort det. Antagligen kom de till Ekenäs då de visste att där fanns gått om vapen samt då de hört att skyddskåristerna redan hade besorgat sig. När rödgardisterna tågade till torget och stadsborna såg dem stängdes banker och butiker. Rödgardisterna avväpnade poliskåren och sökte febrilt efter vapen i staden. För att enklare finna vapnen började de fråga ut borgmästaren utan framgång. De beordrade honom och de aväpnade poliserna att gå ner i fängelsecellerna i källaren vilket borgmästaren vägrade. Flera av dem som var i rummet lyfte sina vapen varvid ett skott plötsligt gick av och borgmästaren var skjuten i huvudet. Mordet på borgmästaren kom som en chock för Ekenäsborna och rödgardisterna försökte utnyttja mordet som ett påtryckningsmedel och skrämma Ekenäsborna att ange dem som gömde vapen och var de var. Detta misslyckades kapitalt. Rödgardister for på kvällen tillbaka till Hangö men återkom följande morgon. Ekenäs var i rödgardisternas våld.
Röda maktöveratgandet 1918 i Karis-Pojo
Sista dagarna i januari var kaotiska i Karis, ingen visste riktigt vad som skedde. Den 31 januari började de röda sina undersökningar efter vapen i Karis. Följande dag kom det ett extra tåg till Karis med tre vagnar bestående av ”banditer” och den 3 februari övertog de röda järnvägsstationen och telefoncentralen och därefter påbörjades husundersökningarna och vapenletningarna på allvar. Många av Karis societen och de vita ansåg lämpligast att söka sig bort från Karis. Snart kunde man dock konstatera att det var farligt att försöka bryta sig genom de röda orterna norrut mot Mannerheims trupper och ett flertal sökte sig därför österut till Svidja i Sjundeå.
Västnylands klart rödaste trakt var industrisocknen Pojo. Billnäs bruk med sina stora arbetarskaror och stationssamhället Karis med sina järnvägsarbetare hade varit det radikalaste fästet i trakten och blev nu det verkliga centrumet för röda aktivister i Västnyland. Övriga Röda garden som bildades i Pojo lydde under staben i Karis-Billnäs. Röda gardet i Karis-Billnäs etablerades synbarligen den 27 januari men det finns skäl att antaga att arbetarrörelsen med sitt ordningsgarde var verksamt redan den 18 december 1917. Sammanlagt torde det Röda gardet i Karis-Billnäs ha upgått till cirka 300 personer. Cirka en tredjedel av de svenskspråkiga nyländska rödgardisterna kom just från Karis och Pojo. Definitiva övertagande av makten i Karis och Pojo tycks ha ägt rum på kvällen den 2 februari och under dagen den 3 februari när en vagnslast med rödgardister och ammunition från andra orter anlände till Karis med tåg.
Förutom i Pojo bildades ett Rött garde i Skuru den 4 februari och i Åminnefors som bildades på order av Billnäs under storstrejken men vars verksamhet påbörjade den 6-7 februari. Även i Fiskars bildades ett Rött garde som dock inte alls var så radikalt som de övriga i socknen. Snarare tvärtom. De ville skydda bruket samt livsmedelsförråden och bruksledningen var införstådd i deras agerande. Av skriftliga vittnesmål framgår att bland annat I.A.von Julin uppgav att Röda gardet bildades cirka en vecka efter revolten i Helsingfors och de flesta arbetarna ansåg att de var nödsakade att bilda ett Rött garde för annars skulle de blivit tvunga därtill med våld.
I Svartå bildades ett eget Rött garde efter att det de fått order att ansluta sig till gardet Lojo. Verksamheten leddes från föreningslokalen som kammarherre Linder låtit uppföra för arbetarna. Ledaren för Röda gardet har senare uppgivit att där satt de och väntade på order från Helsingfors men att de aldrig fick några order.
Röda maktövertagandet 1918 i Tenala-Bromarf-Snappertuna-Ingå
Överlag gick det röda maktövertagande i Västnylands jordbrukssocknar synnerligen odramatiskt till.
I Tenala underhandlade arbetarföreningarna och skyddskåren under slutet av januari om att skyddskåren skulle upplösas mot att arbetarna inte bildade Röda garden. Detta godkände inte skyddskåristerna. I och med att ett tiotal av skyddskåristerna lämnda socknen den 1 februari var fältet fritt för de röda. De flesta av Tenala skyddskåristerna hamnade sedermera på Sigurds i Kyrkslätt och vissa anslöt sig till Skärgårdens frikår. Efter maktövertagande påbörjade de röda vapeninsamlingen samt anskaffande av mat. En ganska udda händelse var att de röda försökte få med också borgerliga representanter i den nya sockenförvaltningen. Även vissa oförätter som begåtts av jordägare vad gäller torparna tillrättalades med fredliga medel. Trots att allt gick relativt fredligt tillväga valde en hel del större bönder att fly fältet.
Om det gick sävligt till i Tenala så gick det ännu sävligare till I Bromarf. Ett arbetargarde hade bildats i Täcktom invid Hangö i samband med novemberstrejken men den hade litet att göra med resten av socknen. Enligt en skyddskårsrapport tog de röda den 4 februari över posten och flyttade till komunhuset där en mindre grupp sedan huserade. Hangö arbetarråd rekommenderade den 17 februari Bromarfarbetarna att inte övertaga kommunens angelägenheter eftersom uppgiften kunde bli dem övermäktig! Först den 25 mars meddelades det att Bromarf röda garde bildats och att det ville lyda under Karis distriktstab. Bland de röda konstaterades att Bromarf är en utav Nylands läns mest efterblivna kommuner i socialistiskt hänseende. De aktiva skyddskåristerna drog sig huvudsakligen västerut för att sedan ansluta sig till Skärgårdens frikår.
Ett annat exempel på ointresset att bilda röda garden var Snappertuna, där Röda gardet bildades den 10-11 februari på initiativ från Ekenäs. Enligt senare uppgifter skall bildandet av gardet skett efter hot om att skriva ut alla män, gifta eller ogifta, till krigstjänst samt att ta bort brödkorten. Man hotade även med att sända främmande rött manskap till socknen om inte ett rött garde bildades.
I Ingå märktes inte revolutionen på annat sätt än att man kunde se västnyländska skyddskårister tåga österut genom socknen och I samma väva försvann de lokala skyddskåristerna med dem mot Svidja i Sjundeå. Egentliga startskottet för röda maktövertagandet var när 150 rödgardister från Billnäs och Karis kom till Ingå den 9 februari på väg till skyddskårsfästet i Sjundeå. Det röda maktövertagandet var således ett faktum. Vapeninsamlingen påbörjades genast och lokala potentater förhördes men överlag gick det relativt lugnt till. Rödaste fästet i Ingå var Solberg där det fanns ett sågverk och ett stenbrott. Inslaget av inflyttade finska arbetare var markant där, men för övrigt lär det bara ha funnits några tiotal rödgardister i övriga Ingå och Degerby. I Fagervik fanns Ingå Vestra arbetarförening vars medlemmar var tveksamma, att ansluta sig till Röda gardet och skulle inte ha bildat ett rött garde såvida inte Solbergs garde tvingat dem till det. Enligt protokoll daterat 17 februari och upprättat av Kyrkslätts skyddskår på Sigurds noteras att arbetarna i Fagervik inte avhämtat till dem sända vapen och att de inte vill gå med i röda gardet.
Röda maktövertagandet 1918 i Sjundeå – SVIDJAKÅREN
Skyddskåren i Sjundeå bildades i september 1917 och 16 personer anslöt sig som medlemmar. Man påbörjade upprustandet av kåren och ända fram till januari 1918 gick allt i ullstrumporna. I januari förstod man, att risk fanns för allvarligare sammandrabbningar. Man beslöt, att den i juli månad 1917 bildade frivilliga brandkåren skulle av denna orsak sammanslås med skyddskåren. Den 24 januari höll man ett möte i Kyrkslätt till vilket kom representanter från Kyrkslätt, Sjundeå, Degerby och Esbo. På mötet skulle diskuteras frågan om en gemensam nyländsk skyddskår. Följande möte skulle hållas den 27 januari men det blev inte av på grund av det röda upproret. Den 28 januari 1918 beslöt man att organisera skyddskåren ordentligt med ledare och gruppchefer samt att hålla kåren i beredskap för alla eventualiteter. Man aktiverade också insamlandet av vapen till kåren i socknen.
Dagarna närmast efter den 28 januari började det samlas unga män från Helsingfors trakten på Svidja slott. De hade försökt ta sig till norra fronten men hade blivit stoppade av de röda. Dessa unga män förenade sig därför med Sjundeå skyddskår som av friherre Wrede inbjöds att slå sig ner på Svidja slott vilket också skedde den 30 och 31 januari. Ytterligare män kom från Helsingfors, Ingå och Degerby som anslöt sig till kåren. En av dem var Edvard Ward, som kom från Helsingfors och som var rikssvensk reservlöjtnant och som studerade på tekniska högskolan.
Han valdes enhälligt till ledare för kåren. Svidjakårens stab bestod av löjtnant Ward, friherre August Wrede, kommunens länsman Mikael Enebäck samt Sven Berglund.
För att så god disciplin som möjligt skulle kunna upprätthållas i kåren måste Svidjakårens medlemmar underteckna den 4 februari en skrivelse varigenom de förband sig, att för en tid på upp till tre månader från undertecknandet tjäna general Mannerheims armé. Genom undertecknandet av denna skrivelse förvandlades Sjundeå skyddskår till en avdelning av den vita armén och kårens medlemmar att lyda under bestämmelserna i strafflagen för finska militärer. Därigenom uppstod Svidjakåren. De personer som bar det största ansvaret för att Svidjakåren bildades var kronolänsman Mikael Enebäck, poliskonstapel Albert Grandell, friherre August Wrede och lantbrukarna Sven Berglund, Hannes Grönberg samt Alvar Rehnberg.
Kåren var bildad och den hade cirka 100 medlemmar men som beväpning hade kåren ett par studsare, några hagelgevär samt några revolvrar. Under januari månad lyckades man anskaffa vapen från Helsingfors samt från ryska garnisonens vapenlager i Ekenäs. Genom dessa anskaffningar hade man nu över 100 kulgevär och detta fick lov att räcka.
Samtidigt som man höll på, att bilda skyddskåren bildades före novemberstrejken ett rött ordningsgarde i den enda finskspråkiga byn i Sjundeå, nämligen Skräddarskog. Även i Bläsaby och Sjundeå station bildades ordningsgarden med andra ord röda garden. Sjundeås tre olika röda garden sammanslogs senare och de fick gemensam ledning.
Man kan konstatera, att under hela frihetskriget florerade rykten både på de rödas som på de vitas sida. De flesta rykten saknade någon nämnvärd sanningshalt eller så var de grovt överdrivna. Den 9 februari fick man besked om, att ett tåg med rödgardister avgått från Karis till Ingå. Samtidigt meddelades att de röda i Lojo nu uppgick till ca.600 man samt att 120 ryssar och 80 rödgardister var på väg till Svidja.
Man var nu på det klara, att ett anfall skulle komma. Natten till den 10 februari förflöt lugnt. Klockan 9.30 den 10 februari kom de rödas förtrupper bestående av 75 ryska soldater och 10 matroser, som omedelbart anföll karaktärshuset på Svidja. Anfallet slogs tillbaka. En av kårens gruppledare visade sig vara oduglig och han lämnade sin grupp och tog till flykten och for till Sigurds i Kyrkslätt där han rapporterade att Svidja var taget och manskapet nedskjutet.
Rödgardisterna anföll flera gånger under dagens lopp, men dessa anfall slogs tillbaka. Röda styrkan bestod av 1.000 man från Hangö, Ekenäs, Karis, Virkby och Lojo röda garden. I själva anfallen mot Svidja deltog ändå bara 400 man, resten stod i reserv. Svidjakårens styrka var cirka 150 man. De rödas förluster har uppskattats till ett 80-tal i stupade och sårade. Svidjakårens förluster uppgick till en stupad.
Ortsbefolkningen berättade, att de hade hört, att de röda skulle återkomma med kanoner och Zeppelinare. Dessa rykten samt vetskapen om att de röda skulle intensifiera sina anfall på Svidja samt det att de som samlats på Sigurds i Kyrkslätt meddelade att de inte har möjlighet, att skicka förstärkningar till Svidja medförde, att Svidjakåren den 14 februari beslöt utrymma Svidja samt förena sig med Sigurdskåren i Kyrkslätt. Den 15 februari började man samla ihop överlopps spannmål som inte behövdes för Svidja gårds självhushållning. Därutöver medtogs stora mängder kött samt gårdens förråd av ädla metaller. Klockan 22.15 den 15 februari stod kåren uppställd för avmarsch till Kyrkslätt. Ortsbefolkningen kände sig utlämnad för det röda gardets godtycke och såg därför framtiden som mycket oviss.
Tidigt den 16 februari anlände Svidjakåren till Sigurds och anslöt sig till Kyrkslättkåren. Svidjakåren var därigenom upplöst men inte besegrad.
Såsom tidigare framgått så deltog i anfallet mot Svidja huvudsakligen utsocknesbor och i främsta hand ryska soldater. Sjundeå röda var huvudsakligen verksamma som vägvisare och upplysningsgivare. Röda gardet i Sjundeå var därtill mycket dåligt beväpnat. Efter det att Svidjakåren gett sig av till Sigurds vidtog rödgardisterna förföljelser av huvudsakligen hemmansägare samt tjänstemän.
Omkring den 15 februari började det samlas rödgardister från alla möjliga håll, för att förbereda intagandet av Sigurds. Tjusterby gård var till en början rödgardisternas huvudkvarter men allt eftersom gardets medlemsantal utökades togs även Svidja gård som förläggning.
I förhållande till socknens storlek företogs under upprorstiden förhållandevis stort antal mord. Under denna tid mördades eller avrättades 15 personer huvudsakligen av utsocknes rödgardister.
Röda maktövertagandet 1918 i Kyrkslätt – SIGURDSKÅREN
Skyddskåren i Kyrkslätt bildades i november 1917 i anledning av en skrivelse från guvernören som påbjöd bildandet. Någon verksamhet kom inte i gång. I januari 1918 försökte man åstadkomma samarbete mellan grannsocknarna utan framgång.
Under de sista dagarna i januari började det anlända folk från Helsingforstrakten i avsikt att söka sig norrut. Efter det att frihetskriget redan brutit ut samlades ortsbor och de av Helsingforsarna, som inte begivit sig till Svidja, på Jorvas gård. Man beslöt, att aktivt arbeta för ett effektivt försvar mot rödgardisterna.
En stab utsågs och till militär ledare beslöt man, att försöka få Ekenäs stads skyddskårs övningschef löjtnanten i den ryska armén, Armas Liljeberg. Redan efter en dag var kårens styrka 60 man. Kåren förflyttade sig från Jorvas gård till Gillobacka gård som ligger två kilometer från Jorvas gård mot kyrkbyn. Liljeberg ansåg att Sigurds gård däremot skulle ha ett bättre läge än Gillobacka. Kåren som nu vuxit till 80 man marscherade till Sigurds. Man hade inte överenskommit om att få använda Sigurds som förläggningsplats med gårdens ägare överste Holmberg, som för övrigt befann sig vid Mannerheims stab. Per telefon fick värdinnan Holmberg reda på kårens tilltag och lät meddela att gården stod till kårens förfogande och att de skulle känna sig som hemma där.
Ryktet spred sig, att de vita samlats på Sigurds och dit sökte sig ortsbor och utsocknesbor i stora mängder. Den 3 februari efter diverse konfererande anlände till Sigurds skyddskårister från Snappertuna och Ekenäs med 31 slädar och inemot 120 man. Kårens numerär var nu 320 man. Trots den nu rätt så höga numerären ansåg man, att det behövdes mera manskap varför man lät utfärda ett upprop, att ansluta sig till kåren. Den 14 februari var numerären uppe i 450-500 man.
En av de viktigaste funktionärerna i kåren var livsmedels- och transportcheferna. Kåren hade även en egen hälsovård som bestod av diakonissor, läkare samt medicine studeranden. Även kvinnorna deltog aktivt i självständighetskampen. Förutom, att de var med i sjukvården deltog de som sömmerskor som tillverkade snökåpor, ryggväskor och patronbälten. De fungerade därutöver som kurirer samt utförde en massa andra uppdrag som ansågs lämpliga för dem då de inte väckte misstankar bland de röda.
I motsats till verksamheten på Svidja så offrade man inte mycket tid på militära exerciser utan offrade tid och arbete på att befästa Sigurds. Stora mängder livsmedel samt furage behövdes dagligen. Stora donationer i form av penningar och utrustning erhölls bland annat av konsul Kiseleff från Oitbacka gård och von Vahlberg från Eriksgård. Vidare upptog man lån från AB Unionbanken genom bankdirektör Takolander.
Den 10 februari dagen för slaget vid Svidja låg patruller ute, för att följa händelseutvecklingen på Svidja och en vinterväg mellan Sigurds och Svidja anlades.
Den 13 februari skedde ett intermezzo i Masaby med skottlossning mellan Sigurdskårens patrull och de röda. I samband med detta intermezzo sköts en ortsbo av de röda. Samma dag mottog staben meddelande om, att 1 500 polacker med ett batteri kanoner ville ansluta sig till kåren. Man måste avböja anbudet då tillgången på livsmedel var begränsad. Batteriet av kanoner kunde man nog tänka sig att motta. Kanonerna fick man dock inte.
Mången medlem av kåren hade fortfarande som sin målsättning att komma till trupperna i norr och frågan dryftades i staben. Planer uppgjordes hur man skulle gå till väga och saken dryftades även med Svidjakåren. Det kastades även fram en idé, att man skulle sjövägen försöka ta sig till trupperna i norr, vilka även måsta skrinläggas.
Man hade även hela tiden täta kontakter med de röda telefonledes. Frågor om fångutväxlingar med mera behandlades. Från början av februari ökade de rödas aktiviteter. Trupperna samlades i Sjundeå, Esbo och Veikkola. Smärre skärmytslingar med Sigurdkårens patruller förekom. Kring den 20 februari kunde man konstatera, att Sigurdskåren var närmast omringad, endast söderut var vägen ännu öppen.
Den 21 februari fick staben vid Sigurdskåren reda på, att de röda besatt Evitskog med cirka 300 man. I stridigheterna i Evitskog lyckades man skingra de röda. Man tillfångatog fem röda sjuksystrar och två rödgardister. Antalet stupade rödgardister var drygt tiotal. Stridernas utgång till förmån för Sigurdskåren utgjorde en moralisk tillgång för trupperna och självsäkerheten växte. Den 22 februari ryckte de röda in i Kylmälä och Evitskog by intogs. De röda kom från Masaby hållet och från Sjundeå kom röda trupper, cirka 150-200 man samt en kanon. Halv elvatiden fick man meddelande att 2-300 man tågade som bäst förbi Kyrkslätt station. Telefonlinjerna kapades och Sigurds var omringat. Nu var Sigurdskåren i högsta beredskap och alla yttre och inre ställningar bemannades. Klockan ett började striderna med att de röda sköt det första kanonskottet. Inalles avlossades 56 kanonskott. Kanonskott avlossades den 23 februari i sådan takt att ammunitionen tog slut och mera måste rekvireras från Helsingfors.
Perioden mellan 23 och 25 februari förflöt dagarna såsom förut. Kanonbeskjutningen pågick och nya anfall gjordes som samtliga slogs tillbaka. Vid en tillbakablick på händelserna vid Sigurds har man kommenterat, att truppernas mod och skicklighet i striderna var överraskande med beaktande av, att i stort sett hela manskapet var civilister. Det var drängar, godsherrar, bönder, tjänstefolk, tjänstemän och studeranden.
Från och med den 25 februari ökade de rödas aktivitet ytterligare. Genom tillskott av en grövre kanon började de röda skjuta in sig. Bombardemanget var häftigt och efter några fullträffar i värnen dödades och sårades ett flertal Sigurdskårister. Då man inte under dagen fått reda på vad som hänt befälhavaren och då man såg rött manskap röra sig i terrängen utgick man ifrån, att befälhavaren hade stupat. Staben sammankom och beslöt, att utse löjtnant Ward som ny befälhavare. Man diskuterade möjligheterna, att bryta ut mot norr och söka sig till fronten, vilket beslut även fattades. Trupperna samlades dock så, att en liten styrka lämnades för att täcka reträtten. En del av den samlade truppen fann för gott att ta ödet i sina egna händer och komma i trygghet. Man hade redan börjat dra iväg, då ett meddelande kom, att befälhavare Liljeberg med sin trupp lever och mår gott. Sigurdskåren återkom till Sigurds och intog sina tidigare ställningar. Staben sammanträdde på nytt. Det var klart, att man inte skulle kunna stanna kvar på Sigurds då befästningarna inte höll mot kanonaden. Man beslöt att bryta sig ut österut över Smedsby, Masaby och Jorvas mot Friggesby gård i södra Kyrkslätt. Där skulle man på nytt fundera vad man skulle göra. Fly till Estland eller hålla sig gömd i skärgården ?
Doktor Öhman, doktor Biaudet och en sjuksköterska ansåg, att de inte kunde lämna sina patienter och de blev kvar på Ingels och på Vols, följaktligen blev de tillfångatagna av de röda.
Trots, att vissa röda vaktposter måste ha sett, att kåren lämnade Sigurds fick den i lugn och ro dra sig bort. Färden gick via Masaby och därefter mot Honskby, varifrån befälhavaren hade tänkt, att man skulle styra till Hirfvsala, där truppen skulle upplösas. Enstaka grupper fortsatte trots allt direkt till Friggesby, såsom det ursprungligen var tänkt. Staben sammanträdde och man beslöt, att manskapet fick, om det så ville, lämna kåren, under förutsättning, att vapnen inte medtogs. Följande dag begav man sig mot Friggesby. Befälhavaren för kåren tyckte nu, att det var dags att upplösa kåren, men det omfattades inte av manskapet, som ansåg att man skulle ta sig vidare till stenbrottet i Obbnäs där det fanns möjligheter att logera manskapet.
Provianten utgjorde ett stort problem för kåren, då inget av förråden på Sigurds medtagits. Efter att ha varit i kontakt med det Holländska bolag, som ägde stenbrottet och fått lov, att använda sig av de baracker som fanns där, fortsatte man färden till stenbrottet i Obbnäs. Barackerna var i uselt skick, det var kallt och fuktigt och egentlig plan för vad som skulle ske näst fanns inte. Ryktesvis erhölls besked om, att på fortet på Makilo, eller Mac Elliot som det kallades, fanns endast cirka 40-60 soldater och därutöver stora förråd. Tanken uppstod att erövra fortet och planer uppdrogs. Genom vissa missförstånd uppdagas försöket och en mindre batalj utkämpades på isarna vid fortet. Efter detta var det klart, att Sigurdskåren var i knipa.
För att undvika blodbad, engagerade sig den svenska attachén Folke Malmar och kontaktade rödgardisterna för att underhandla med dem om Sigurdskårens öde. Rödgardisterna krävde omedelbar kapitulation och inget annat. Malmar fick tillstånd, att besöka Sigurdskåren, som hade dragit sig tillbaka till stenbrottet och framförde där rödgardisternas krav. De hade på Malmars enträgna begäran gått med på, att behandla Sigurdskårens medlemmar i enlighet med folkrättsliga bestämmelser som krigsfångar. Före incidenten vid Mac Elliot och under samt efter kapitulations-förhandlingarna avvek en hel del kårister. Av Sigurdskåren fängslades 467 personer, som fördes till Realyceet i Helsingfors där de satt fångna till och med 13 april. Den allmänna uppfattningen är, att fångarna behandlades väl vilket, till stor del kan tänkas bero på, att Folke Malmar regelbundet besökte fångarna för att kontrollera, att rödgardisterna uppfyllde kapitulationsvillkoren.
I striderna stupade 18 Sigurdskårister och 7 Svidjakårister. Friherre Rabbe Fritz Wilhelm Wrede från Svidja stupade vid Kiimala i Ruovesi.
Röda maktövertagandet 1918 i Vichtis
Vichtis var 1917-18 en klar jordbruksbygd dominerad av herrgårdar samt till dem anknutna småindustriverksamheter. Detta medförde, att huvudspråket i den socialdemokratiska socknen var finska, vilket gjorde, att arbetarna och de finskspråkiga torparna hade en god grund för bildande av arbetargarden. Kommunen kallades i gemene mans mun för det röda Vichtis. Någon skyddskår var inte verksam på orten. Det röda gardena bildades i oktober-november och var cirka 400 man starka. Maktövertagande i Vichtis skedde under månadsskiftet januari-februari. Det röda maktövertagandet var i motsats till de närbelägna svenska socknarna våldsamt och blodigt. Vid Koivissilta den 1.2 mördades 17 personer, vilka var på väg från Helsingfors och Kyrkslätt av den sedermera illa beryktade röda Flygande avdelningen även kallad Hyvinkään ampujat. Bland de mördade fanns tre bröder Thomé från Kyrkslätt. Redan före maktöveratagandet hade 11 personer mördats av röda gardet.
BEFRIELSEN
Redan den 15 februari bad den finländska senatens ordförande Svinhufvud om tyskarnas hjälp i frihetskriget. Greve generalmajor Rüdiger von der Golz fick i uppdrag att förbereda en landstigning i Finland. Man skapade Tyska Östersjödivisionen . Mannerheim krävde att den skulle vara underställd Finlands försvarsmakt och von der Golz fick order att följa direktiven. Men underställd Finlands försvarsmakt blev han inte så oklarheten ledde under våren till bekymmer och missförstånd. Den 29 mars lastade man fartgen i Danzig. Man skulle landstiga i Hangö och därifrån framskrida till Helsingfors. Med tyskarna kom en bataljon östnyländska skyddskårister, som tagit sig till Tyskland, genom att fly över Finska viken till Estland, efter strider med de röda. Den tyska Östersjödivisionen bestod av 9 445 man, varav 7009 man tillhörde de egentliga stridande trupperna, 3 432 hästar, 18 kanoner, 10 minkastare och 165 maskingevär.
Befrielsen av Hangö 1918
Den 3 april landsteg man i Hangö. Man befarade, att fortet på Russarö skulle vålla bekymmer, men så skedde inte, då garnisonen var huvudsakligen omgrupperad till norra fronten. I Hangö såg man rökpelare som steg från sprängda fartyg och ubåtar. Det var bara, att promenera in i ett lugnt Hangö. Klockan åtta hissades tyska örlogsflaggan och rödgardisternas flagga revs ned. Den 4 april kom en delegation från ryska flottan till Hangö, där man kom överens om, att ryssarna avlägsnade alla lås och siktinrättningar från kanonerna på alla kustforten och att ryska flottan i Helsingfors fick fri lejd till Ryssland. Så skedde även den 5 april.
En person som försökte släcka bränder som uppstått blev skjuten i Hangö, men det var nog mera av misstag då man inte visste hans avsikter.
Befrielsen av Ekenäs 1918
Man strävade att så fort som möjligt ta sig till Ekenäs, för att hinna dit före rödgardisterna skulle hinna spränga broarna. Inga lok fanns så man tog till dressiner. Mellan Lappvik och Leksvall råkade man på ett gäng rödgardister även de på en dressin. Det uppstod skottlossning varefter rödgardisterna åkte i ilfart tillbaka mot Ekenäs. En bit utanför Ekenäs mötte tyskarna ett lok som även det återvände till Ekenäs efter skottväxling. Något större batalj uppstod vid broarna över Pojoviken, men efter en stund såg sig rödgardisterna nödgade att utrymma Ekenäs. Ekenäs befriades den 4 april utan större förluster. Endast två rödgardister samt en ryss stupade.
Befrielsen av Bromarf 1918
I Bromarf var det relativt lugnt under den röda tiden. Den 3 april kom det flyende rödgardister från Hangö. De berättade, att tyskarna landstigit där. Fullständig panik
bröt ut och rödgardisterna beslöt, att evakuera sig mot Tenala hållet. Den 4 april anlände en mindre truppstyrka tyskar, som var förstärkt med skyddskårister från den bataljon, som landstigit i Hangö med tyskarna. Bromarf var fritt.
Befrielsen av Tenala 1918
En 137 man stark expedition, bestående av skyddskårister från bataljonen, som landstigit i Hangö, gett sig iväg över isarna mot Tenala och Bjärnå. De röda flydde och Tenala var fritt.
Befrielsen av Karis 1918
Den 4 april ryckte tyskarna mot Karis. Man uppskattar att det fanns 2 000 – 3 000 rödgardister på orten. En bit väster om Karis möttes tyskarna av ett rött pansartåg varvid häftiga skottväxlingar ägde rum. Efter att pansartåget avgått tillbaka österut avtog striderna. Den 5 april fortsatte tyskarnas offensiv mot Karis. Ånyo kom det röda pansartåget och häftiga strider utbröt. De röda retirerade och tyskarna beslöt, att invänta förstärkningar. Efter att ha erhållit förstärkning återupptogs anfallet den 6 april med kraftig artillerield. Civilbefolkningen flydde. På eftermiddagen konstaterade de röda, att slaget var förlorat och man beslöt, att under beskjutning evakuera sig med tåg österut mot Hyvinge. Slaget kostade tyskarna sex stupade och tolv sårade. De röda hade stora förluster, men antalet kan inte fastställas då de stupade medtogs på tåget.
Befrielsen av Pojo 1918
Tyskarnas landstigning gav upphov till febril verksamhet i Pojo. Rödgardister åkte längs med Åbo-Helsingfors vägen västerut på väg mot Tenala och Ekenäs. Den 6 april blev en dramatisk dag i Pojo. Civilbefolkningen sökte skydd i kyrkan. De röda lämnade kyrkobyn och snart hördes skottlossning i närheten. Tyska trupper hade under dagen tagit sig från Ekenäs mot Pojo. De röda var desillusionerade och visste inte vad de skulle göra. Vid skymningstider började de röda styrkorna till allas förvåning röra på sig österut mot Fiskars och på kvällen tågade 300 tyskar in i kyrkbyn.
Befrielsen av Billnäs-Fiskars-Åminnfors 1918
Billnäs rödgardister hade förflyttat sig till Karis och i samband med striderna och befriandet av Karis återkom enstaka röda och sökte sig fredligt hem eller till andra orter.
På Fiskars förde det röda gardet den 7 april, då man fått kännedom om att Tyska armén var på antågande, snällt sina vapen till samlingslokalen, där tyskarna tog hand om dem.
Samma som i Billnäs skedde på Åminnefors, när tyskarnas patrull anlände dit från Pojo.
Befrielsen av Svartå 1918
Från Karis styrde en del av de tyska trupperna mot Lojo. I Svartå flydde de röda till skogs den 6 april, men återkom följande dag med andra flyende från Karis. När tyskarna anlände den 8 april flydde de röda över Lojosjön, eftersom Hangö-Hyvinge banan inte längre var farbar. Svartå var befriat.
Befrielsen av Ingå 1918
Framryckningen mot Ingå påbörjades den 6 april genom, att smärre patruller väster om Ingå avskurit järnvägsförbindelserna för de röda i Karis så, att de inte kunde ta sig till Helsingfors. Natten till den 6 april var hektisk för de röda i Ingå. Man fick kännedom om, att Fagervik och Karis var i tyskarnas händer. Pansartåget, som hade varit på väg till Karis fick svänga och efter en liten stund kom ett annat tåg med tomma vedvagnar, vilket de röda bemannade och retirerade till Helsingfors. Den 7 april tågade tyskarna in i Ingå kyrkby, där det dukats upp ett långbord med kaffe och smörgåsar för tyskarna. Mottagandet var mer än hjärtligt. Ingå var befriat.
Befrielsen av Sjundeå 1918
Den 7 april nådde tyskarna Degerby och fortsatte sin färd mot Sjundeå. Rödgardis-terna hade retirerat med pansartåget till Kyrkslätt och endast lämnat kvar ett tiotal man som en yttersta förpost vid Sjundeå station. Följande dag återkom omkring 100 röda från Kyrkslätt och besatte Sjundeå station. Pansartåget återkom till Sjundeå och pendlade vilt skjutande mellan Solberg station och Käla, eftersom tyskarna hade rivit upp banan en bit österom Käla, så tåget kom ingen vart. 11 tiden på kvällen hördes en rejäl smäll och en av tyskarna konstaterade att ”Panzerzug kaputt”. Sjundeå var befriat den 8 april.
Befrielsen av Kyrkslätt 1918
Den 6 april rådde fullständig kaos i Kyrkslätt, då pansartåget, som den 5 april sänts till Karis återkom med 500 röda. De greps av panik på Ingå station och styrde kosan mot Masaby i Kyrkslätt, där de stoppades. Cirka 200 man lyckades man få att återvända till Kyrkslätt station, men de vägrade att bli transporterade till Solberg i Ingå. Vid samma tidpunkt försökte den svenska kaptenen af Ekström, på order av den röda stabschefen, E.J.Johansson, ta sig västerut till Karis med en tolk och två röda kommissarier, för att inleda förhandlingar om kapitulationsvillkor med tyskarna.
Den 9 april anlände tyska förtrupper till Kyrkslätt och den 10 april noterades, att Sigurds karaktärshus brann. Efter, att de röda tänt eld på huset kom order till de röda i Sigurds och Evitskog, att förbereda sig på en reträtt. Kyrkslätt befriades den 10 april.
Befrielsen av Esbo 1918
Enligt tillgänglig litteratur var det hårda strider vid Esbo station, men von der Golz förbigår händelserna där. Vad gäller Alberga och fästningarna där anges, att de var väl besatta. Man stoppade framryckningen, för att utföra spaningar om var man kan bryta igenom linjen utan större manspillan. I samma väva dyker den svenska kaptenen af Ekström upp igen, med avsikt att försöka förmå de röda att kapitulera. Efter förda förhandlingar och när angiven tidsfrist gick ut, utan att de röda meddelat om de godtar villkoren, anföll tyskarna och de kunde med lätthet bryta igenom linjerna och avancera mot Lill-Hoplax, som på den tiden var en förstad till Helsingfors. Esbo var befriat den 11 april. Under framryckningen så här långt hade tyskarna förlorat sammanlagt 14 man som stupade och 31 som sårade.
Befrielsen av Helsingfors 1918
När tyskarna anlände den 11 april till Lill-Hoplax i Helsingfors, möttes de av häftig eld och måste stanna upp och vänta på förstärkningar. Följande dag påbörjades anfallet mot fästningsställningarna som även de var väl besatta och väl skyddade i terrängen. Trots understödande artillerield var motståndet hårt, men man lyckades likväl genombryta ställningarna. Vid Åbo kasern uppstod mycket hårda strider och först efter, att tyskarna skjutit byggnaden i brand avvek de röda. I själva intagningen av Helsingfors centrum deltog även tyska marinen, som sköt på tobaksfabriken och högvakten vid salutorget. Genom enskilda personers privata initiativ hade man även före anfallet lyckats med konststycket, att desarmera kanonerna på Sveaborgs fästning, vilket underlättade intagandet av Helsingfors. I samband med tyskarnas intåg i Helsingfors aktiverade sig Helsingfors vita garde och deltog aktivt dels med vapen dels med, att fungera som vägvisare och tolkar. Även detta underlättade en hel del tyskarnas intåg. Gatustriderna som uppstod var ytterst svåra. Den 13 april på kvällen avtog striderna och Helsingfors var åter lugnt. Ett orosmoment var det, att man inte kände till vilket öde Sigurdskårens medlemmar och andra, som förts till reallyceet, gått till mötes. Man fruktade ett blodbad av fångarna på reallyceet. Vita styrkor sköt mot skolan och några röda stupade. Svenska attachén Malmar fick de vita kårerna, att sluta skjuta mot skolan, som försvarades enligt Malmar av 150 rödgardister. Klockan 13 hade tyskarna intagit hela staden förutom Kronohagen. Läget var hopplöst för de röda och på eftermiddagen grydde frihetens timme för fångarna. Ingen hade burit hand på de tillfångatagna skyddskåristerna.
Den 14 april paraderade tyskarna, till vilka finländska garden anslöt sig, trots, att det fortfarande förekom skottlossning lite här och var. Helsingfors intagning var ett faktum.
Kaj Alakoski
Källa: Röd galenskap-vit terror. Sture Lindholm 2005