Där utfärdade det socialdemokratiska partiets verkställande kommitté den 27 januari mobiliseringsorder för de röda gardena. Följande morgon hissades en röd fana på tornet till Folkets hus som tecken på att revolutionen hade börjat. Kommittén hade samma dag ingått avtal om samverkan med den s.k. rayonkommittén, den högsta revolutionära ledningen för de ryska trupperna i Finland, vilka alla tillhörde 42. Armékåren, med stab i Viborg. Kårens chef utsågs till ledare för de strategiska operationerna. Två dagar senare utfärdades order till kårens alla truppavdelningar: ”Att träda i förbindelse med de finska röda gardena, att leda dem, ge dem nödig hjälp samt använda dem som beväpnade trupper”. På så sätt förklarade den ryska krigsledningen i Finland officiellt sig vara krigförande part i kampen mot det vita gardet. Vid krigets utbrott, i slutet av januari uppskattas de ryska soldaternas antal i Finland till ca.40 000. Den 27 januari på kvällen hade de röda gardenas kretsstaber i hela landet fått order, att överta makten på sina respektive områden. I södra Finland var skyddskårerna i förhållande till de röda gardena fåtaliga och bristfälligt beväpnade. Städerna i södra Finland kunde därför relativt snabbt besättas av de röda trupperna.
Borgå besätts av rödgardister
Första veckan i februari avancerade röda gardets trupper mot Borgå från väster, norr och öster. Den röda staben trodde Borgå hade ett kraftigt försvar, varför stora truppförflyttningar vidtogs. Huvudstyrkan, avdelningar från röda gardet i Helsingfors, ryckte fram i två kolonner, en från Malm mot Nickby längs landsvägen, en från Kervo genom Mårtensby till Sibbo längs järnvägen. Efter några mindre strider i Hindsby, Mårtensby och Paipis retirerade de försvarande skyddskårerna till Nickby och därifrån vidare mot Borgå.
Från norr närmade sig olika röda truppavdelningar, en från Järvelä via Kärkölä till Mäntsälä, en annan via Mörskom till Askola. Från Riihimäki och Järvenpää sändes också avdelningar till Mäntsälä. Från Lahtis garnison avgick ca.300 ryska soldater via Pukkila och Askola mot Borgå. På gränsen mellan Askola och Sääksjärvi utkämpade en enhet ur Borgå samlade skyddskårer en dagslång strid, men måste dra sig tillbaka till Monnby och därifrån vidare till Borgå. I öster hade två kompanier röda trupper avancerat genom Elimä, Lappträsk och Liljendal mot Lovisa. Likaså två kompanier från Kotka hade ryckt fram genom Pyttis och Strömfors ända till Lovisa. De retirerande skyddskårerna, avdelningar från Helsingfors, Sibbo, Borgå med landskommun, Lovisa samt från Mäntsälä, Borgnäs och Askola, var nu omringade av anfallande röda trupper, med en sammanlagd styrka på ca.4 000 man.
Kårernas ställning i Borgå ansågs ohållbar, varför ledningen för de östnyländska skyddskårerna beslöt, att upplösa kårerna och låta var och en reda sig bäst han kunde. Chefen för den gröna bataljonen, jägaren Väinö Petrelius, tog initiativet efter upplösningen och uppmanade alla dem, som ville ställa sig under hans ledning, att samlas på Borgå torg den 7 februari på kvällen, för att på omvägar försöka nå den vita armén norr om Tammerfors. Det var en styrka på 300-350 man, som på natten under hans ledning utrymde staden och tog sig via Vessö till skärgården, och som senare hamnade i strid med de förföljande röda trupperna i Pellinge.
När de röda styrkorna sedan den 8 februari satte sig i rörelse från Hindhår mot Borgå, möttes de av ett tåg bemannat med rödgardister från Borgå. Borgå kunde därefter besättas av de röda utan strid.
Lovisa besätts av röda trupper efter strid
I Lovisa hade skyddskåren fått information om, att röda styrkor närmade sig från norr och från öster. Den 5 februari fick man veta, att välbeväpnade rödgardister från Korka hade besatt Pyttis och var på väg mot Lovisa. Följande morgon grupperade sig skyddskåren i försvar ca.2 km öster om staden på bägge sidor av landsvägen. Snart utbröt kraftig skottlossning med de röda, som avancerade i landsvägens riktning. De röda trupperna kunde kringgå försvararna på bägge flankerna. Läget blev ohållbart, och man beslöt dra sig tillbaka till de gamla fästningsverken i staden. Vid nattens inbrott utbröt på nytt livlig skottlossningen för en kort tid. De röda drog sig därefter i mörkret tillbaka till Pyttis. Försvararna höll krigsråd och kontaktade skyddskårsledningen i Borgå. Ingen hjälp kunde dock utlovas därifrån. Då man dessutom hört, att de röda försökt ta sig över isen söder om staden mot Valkom och anfalla försvararna i ryggen, beslöt man, att i skydd av natten, retirera västerut och förena sig med kårerna i Borgå. Följande morgon återkom de röda trupperna från Pyttis och kunde utan vidare kamp besätta Lovisa.
Kouvola och Kotka blir starka fästen för de röda styrkorna
Konflikterna mellan röda gardet och skyddskåren i Kouvola tilltog under slutet av januari. Stora rödgardistgrupper från Kotka inkom. Skyddskåren tvingades, efter förhandlingar, att avhålla sig från väpnat försvar. I praktiken upplöstes den och de aktivaste medlemmarna drog sig norrut och anslöt sig till kåren i St Michel. Röda gardet tog sista veckan av januari staden helt i sin besittning. Den röda staben i Kouvola disponerade ett stort antal stridande kompanier. Det fanns en stark reserv på Kymmene bruk, vars arbetare i medlet av februari uppställde ett eget regemente. Kouvola var ett starkt rött fäste för operationerna i sydöstra Finland, och kom att bli en av de sista städerna, som befriades från det röda väldet i början av maj.
Kotka besattes i tidigt skede av röda gardet utan strid. Den lokala skyddskåren hade upplösts. Några medlemmar hade anslutit sig till Lovisa skyddskår. Kotka, med sin hamn och järnvägsförbindelse norrut var av stor strategisk betydelse för de röda. Krigsmateriel inskeppades från Ryssland och beslagtaget gods och flyende rödgardister utskeppades ända till krigets slut.
Viborg besätts av trupper från röda gardet och den ryska armen
Tredje veckan i januari bröt oroligheter ut i Viborg, då stadens rödgardister började fängsla misstänkta män och beslagta påträffade vapen. Flera vita fångar mördades. De rödgardister och ryska soldater besatte järnvägsstationen för att trygga vapenleveranserna till de röda gardena i södra Finland. Som en följd av våldsdåden vandrade flera hundra skyddskårister från omgivningen i samlad tropp in i staden för att kräva slut på mördandet. De besatte järnvägsstationen, men trängdes av röda gardet efter skottlossning tillbaka och drog sig till ön Venäjänsaari i Viborgska viken. En del fängslades. Efter flere dagars resultatlösa förhandlingar fick skyddskåristerna fri lejd att lämna staden och kunde ta sig genom skogen söder om Viborg upp till S:t Andrea. De röda tog kontroll över Viborg.
Budskapet om tumulten i Viborg nådde genast den socialdemokratiska partistyrelsen i Helsingfors, som tidigare fått fullmakt, att besluta om när ett socialistiskt övertagande av makten skulle ske. Tumulten utlöste en ommöblering i partistyrelsen. Den yttersta vänstern skaffade sig makten och kunde nu på eget bevåg utse den verkställande kommitté, som den 27 januari sedan skulle utfärdade mobiliseringsordern för all röda garden. På så sätt fick tumulten vittgående följder, den påskyndade beslutet om mobilisering av de röda gardena i landet.
SKYDDSKÅRERNA I ÖSTRA NYLAND TVINGAS PÅ FLYKT
Gröna bataljonen bildas
Läget för skyddskåren i Helsingfors blev kritiskt den sista veckan i januari. Röda gardet förstärktes och beväpnades dagligen med materiel från ryska arméns depåer. Den 26 januari fick kårens styrelse av polismästaren Helenius höra, att allvarliga oroligheter kunde utbryta redan nästa dag. Samma kväll beslöts, att alla som ägde vapen och frivilligt ville ställa upp, skulle samlas kl.2 på natten på Brändö östra udde, för att avtåga till Sibbo. En avdelning på ca.85 man tog sig på natten via Husö gård och Söderkulla till Nickby folkskola för inkvartering. De följande dagarna inkom ytterligare ca.25 man.
I Nickby förenades skyddskåristerna från Helsingfors och Sibbo till en bataljon på ca.200 man, den gröna bataljonen, med jägare Väinö Petrelius som chef . Den bestod av ett Helsingforskompani och ett Sibbokompani. På morgonen den 29 januari gjorde bataljonen, tillsammans med skyddskårister från Borgå, Borgnäs och Mäntsälä, ett planerat anfall mot Kervo station i avsikt att beslagta vapen och via telegraf komma i förbindelse med Mannerheim. Skyddskåristerna fick här sitt elddop. De röda försvararna fick märkbara förstärkningar och skyddskårerna måste efter två timmars strid dra sig tillbaka med tåget till Nickby, medförande tre stupade och 12 sårade.
Den 5 februari avancerade starka röda förband längs järnvägen mot Mårtensby. Haltpunkten besattes av en pluton skyddskårister, som bildade en försvarskedja ca.500 m före stationen. Följande morgon angrep en styrka på omkring 800 rödgardister stationen i ca.2 km lång skyttekedja. Förstärkningar från Borgå hade tidigare tillkallats, men de hann inte fram, innan övermakten blev för stor. Den försvarande plutonen var tvungen att retirera för att undgå omringning. Striden vid Mårtensby kostade försvararna en sårad och en saknad.
Plutonen drog sig tillbaka till Nickby station, dit också Borgåkåren samtidigt hade anlänt. Staben gav order om återtåg till Borgå och kl. 19 30 avgick tåget. Sibbo kyrkby utrymdes utan ytterligare strider.
Efter kortare uppehåll i Andersböle och Hindhår, kommenderades alla försvarare till Borgå, dit man anlände kl.20 30 den 7 februari. Samma kväll meddelade ledningen för de östnyländska skyddskårerna, att man beslutat upplösa skyddskårerna och inte försvara staden.
Borgå förenade skyddskårer organiserar sig
Av skyddskåristerna från Borgå med landskommun bildades tre kompanier, en skid- och spanaravdelning, en kulsprutsavdelning och en minläggningsavdelning. Skyddskåristerna från Mäntsälä, Borgnäs och Askola bildade en avdelning på omkring 80 man. Den samlade styrkan var då ca.500 man, varav endast högst hälften kunde beväpnas. Man upprätthöll ordning i staden och fängslade de rödgardister, som beväpnat sig. Många rödgardister utvisades eller flydde. Ryska gevär hittades och beslagtogs i betydande mängder. Skyddskåristerna fick sitt elddop i striderna vid Kervo station tillsammans med gröna bataljonen. Åtta man från Mäntsäläkåren hade i stridens slutskede förvillat sig från de övriga och blivit fängslade. Fem av dem återfanns senare mördade. Vid de rödas anfall mot Mårtensby och Nickby fungerade Borgå skyddskårer som reserv och involverades i strid först efter reträtten från Nickby, då man beslöt att stanna och försvara Andersböle station. Efter smärre skottlossning vid Norrveckoski retirerade kårerna vidare till Hindhår och Borgå, där den upplöstes av ledningen för de östnyländska skyddskårerna.
Östra Nylands skyddskår initierades i augusti
Då skyddskårerna i Borgå kring den 11 januari börjat organisera sig, beslöts om att bilda en självständig underavdelning i Lovisa. Så uppstod Lovisa skyddskår, med samma manskap, som redan i augusti höll ihop som östra Nylands skyddskår. Äventyrliga färder företogs till Helsingfors, Pyttis, Kausala och mot Lahtis för att skaffa vapen. Från Kotka inkom ett antal välbeväpnade flyende skyddskårister, som bildade en egen avdelning inom kåren. I början av februari omfattade kåren ca.200 man, av vilka bara hälften hade egna gevär.
Sådant var läget den 6 februari, då de röda trupperna antågade mot Lovisa österifrån. Deras styrka var mångfaldig och reserver fanns bakom. Efter en dags strid fattades beslut om reträtt till Borgå. Under natten avreste man i god ordning med allt materiel till Pernå, där huvuddelen av kåren stannade till följande morgon, då man åkte vidare till Jackarby. En del fortsatte direkt för att ansluta sig till Borgåkårerna. På kvällen inkom uppgiften om att alla kårer i Borgå hade upplösts och att många vita höll på att lämna staden. Följande morgon, den 8 februari delades den återstående provianten ut. En del av manskapet tog farväl och drog sig på egen hand åt varsitt håll. Flertalet tog sig i samlad tropp nedåt mot skärgården, med Sarvsalö, Våtskär och andra öar som mål.
Havet var ännu öppet och man tog lotsstationen på Risholmen i besittning och levde där isolerat, tills havet frös och försvarsmöjligheterna försämrades. Sedan uppgifter om de rödas anfall mot Pellinge inkommit beslöt man, att gömma det mesta av vapenförrådet och bryta upp. En del sökte sig tillbaka mot sina hemorter och gömde sig där. Andra försökte slå sig igenom till den vita armén i norr, endast några stannade kvar i Våtskärstrakten. Så upplöstes de sista resterna av Lovisa skyddskår.
Den 3 mars fick man av tyska flygare information om att tyskarna intagit Reval och avancerat mot Narva. Vidare meddelades, att isarna i östra finska viken är farbara och att Hogland kan användas som etappmål. Bud utsändes till de skingrade skyddskåristerna i Lovisa, Liljendal och Lappträsk, att flykten över isarna nu är möjlig. Den 8 mars samlades ca.50 personer på Orrengrund för att över isen ta sig till Hogland. En del åkte skidor andra åkte häst och på kvällen nådde man Suurkylä på Hogland. Följande morgon fortsatte man färden till Port Kunda. I Reval förenade man sig med resterna av de övriga östnyländska skyddskåristerna, som också flytt över isen till Estland.
Vägen till Pellinge
Den trupp, på 300-350 man, som jägaren Petrelius ledde ut ur Borgå efter skyddskårernas upplösning bestod till största delen av manskap från Helsingfors och Sibbo, ett betydligt antal Borgåbor, mindre grupper från Mäntsälä- och Lovisakåren, däribland några Kotkabor. Dessa retirerande skyddskårister, som skulle bilda den s.k. Pellingekåren, tog sig under natten till den 8 februari till Vessö för inkvartering. Förutom skydskåristerna, rörde sig ett stort antal kvinnor, män och barn söderut mot skärgården för att där söka skydd.
Planen var, att ordna en båttransport för reträtt från skärgården till Helsingfors. Detta visade sig omöjligt. Ett försök gjordes senare i februari, men ångbåten, som anlände till Söderskär för att avhämta skyddskåristerna, måste återvände med oförrättat ärende.
Efter proviantering fortsatte färden följande dag med häst och släde söderut mot Pellinge. Havet runt Pellinge var ännu öppet, endast sunden mot norr var tillfrusna. Försvararna grupperade sig längs norra strandlinjen från, i väster Sandholmen och Burkholmen vid Stor-Pellinge norra udde, till östra ändan av Tullandet i öster. Frontlinjen var drygt 2 km lång. Den 9 och 10 februari förflöt jämförelsevis lugnt på Pellinge. En del nya vapen och ny ammunition kunde införskaffas från Helsingfors. Borgåkårernas fem maskingevär hade medtagits, men två av dem hade ännu inte varit i funktion.
Det var uppenbart, att de röda trupperna, som den 8 februari besatt Borgå, skulle rycka vidare mot söder för att uppta förföljelsen. Den 10 fick man bekräftat, att de röda anlänt till Tirmolandet, fastlandets sydligaste udde, innan skärgården med öarna Sundö och Tullandet tar vid. Den vaktstyrka, som den 11 på morgonen skulle inta sina positioner på norra stranden av Sundö, märkte snart, att ön under natten besatts av rödgardister. Styrkan måste retirera under beskjutning över sundet söderut. Så började striden vid Pellinge.
Försvarselden inleddes på västra flygeln, från Sandholmen och Burkholmen mot Sundö. Två frontanfall avvärjdes med stora röda förluster som följd. Striden spred sig till hela frontlinjen, och i öster gjorde de röda ett försök att kringgå försvararna via ön Rabbas. En del försvarare förflyttades till Lökön, öster om Tullandet, och försöket att kringgå kunde hejdas. Stridens tyngdpunkt flyttades till Tullandet, och en intensiv skottväxling över sundet tog vid. De rödas eld koncentrerades mot maskingevären. Två försvarare stupade och 11 sårades, varav en avled följande dag.
I skymningen upphörde skjutandet och natten förblev relativt lugn. Trotts att försvarslinjen höll, var försvararnas ställning svår. Ammunitionen var nu mycket begränsad. Ingen båt hade kunnat ta sig fram till Pellinge för evakuering till Helsingfors. Den bästa utvägen var att försöka undkomma väster om de röda linjerna och söka skydd på Emsalö och Pörtö. Pellingekåren samlades på aftonen på Stor-Pellinge och under natten förflyttade den sig under lotsen Emil Karlssons ledning till nordligaste udden av Stor-Pellinge, och därifrån över isen mot Sondby på Vessö. Färden var strapatsrik, tunn is, öppet vatten i väster och röda vaktposter på holmarna i öster. Kolonnen fortsatte längs västra stranden av Vessö och över fjärden västerut mot Orrby på Emsalö. Mindre grupper skiljde sig under natten från huvudkolonnen, som på morgonnatten nådde norra delen av Orrby, även kallad Faddersbacka. Vid reträtten från Pellinge hade en pluton stationerad på Björkholmen av misstag lämnats kvar. Den undkom till största delen, endast en man som höll sig gömd på Pellinge blev upptäckt av de röda och mördad. Några sårade försvarare, som måste lämnas kvar på Pellinge, blev flera gånger hotade till livet, men räddades av två rådiga sjuksköterskor.
Faddersbacka var besatt av ca.20 rödgardister, som öppnade eld. Efter den inledande bestörtningen fick skyddskåristerna ordning på sina led och kunde bemöta elden, trotts mycket begränsad tillgång på ammunition. Striden pågick ungefär en halv timme, varefter de röda drog sig tillbaka mot Borgå. En skyddskårist sårades dödligt. De rödas förluster var 4 stupade och 4 fångar.
När striden var över bröt dagen in. De sista resterna av Pellingekåren hade upplevt sin sista strid. I små grupper skingrade sig manskapet och försökte hålla sig gömda i skogarna och på de yttersta skären. Pörtö med kringliggande öar blev en bas för många. Öarna anfölls i början av mars av en samlad trupp rödgardister och skyddskåristerna var tvungna att fly ut på isen och gömma sig på båkar och bland packisen.
Den 1 mars förmedlade borgmästaren i Stockholm, Carl Lindhagen, via stafetter, ett kapitulationsförslag till vitgardisterna i Borgå skärgård. Förslaget var likalydande med det, som framlagts för Svidjakåren i Kyrkslätt. Ett antal skyddskårister samlades den 4 mars till ett möte i Österby på Stor-Pellinge för att diskutera förslaget. Det förkastades enhälligt. Dagen innan hade de första två båtlagen inlett sin färd över isen från Söderskär med Estlands kust som mål. Därmed inträffade en vändpunkt i Pellingekårens historia. Det skärpta isläget möjliggjorde en flykt över isen till Estland, som enligt den information man fått var besatt av tyska trupper. Största delen av kårens medlemmar lämnade i början av mars skärgården i riktning mot Estlands kust. Vid samma tidpunkt startade också de första skyddskåristerna från Lovisa skärgård sin färd över isen mot Hogland och Estland. När alla nått fram och samlats i Reval var totala styrkan ca.480 man. Denna trupp av nyländska skyddskårister reste sedan med tåg till Danzig och utrustades med tyska jägaruniformer och ryska gevär. Den kallades I:sta Finländska Etappbataljonen och bestod av fyra kompanier. I början av april kunde den återvända till Finland med den tyska landstigningskåren.
En svår tid i förskingringen
Efter det rödgardisterna besatt städerna i syd-östra Finland följde en svår tid för den kvarvarande vita befolkningen. Röda garden sökte aggressivt efter gömda skyddskårister, hemmansägare, ledande tjänstemän och personer, som öppet sympatiserat med skyddskåren, i avsikt att arrestera och vid behov avrätta dem. Dessa personer var tvungna, att under tiden till befrielsen i april hålla sig gömda i skogarna eller ute på skärgårdens yttersta holmar. Också den del av den manliga befolkningen, som varken ville ansluta till röda gardet eller till skyddskåren, utan ville hålla sig utanför alla konflikter och strider, var oroliga för sina liv. Många av dem måste lämnade sina hem och sin familj för att levde gömda i tillfälliga natthärbärgen. Efter det uppgifterna om att många fasttagna män blivit mördade, ökade skräcken för de rödas framfart ytterligare.
Många mord före befrielsen
De skyddskårister, som efter upplösningen i Borgå inte följde Petrelius, utan tog sig norrut för att ansluta sig till den vita armen, mötte olika öden. En stor del av Mäntsäläkåren greps och mördades. En del kom igenom, bl.a. Lovisakårens militära chef, jägaren Kemppi. I Sibbo blev 3 skyddskårister och 12 obeväpnade män mördade.
Efter upplösningen i Orrby på Emsalö sökte sig en grupp på ca.20 skyddskårister från Helsingfors tillbaka till staden. Alla blev fasttagna och mördade, däribland gröna bataljonens chef, Väinö Petrelius.
I Borgå stad och landskommun mördade rödgardisterna sammanlagt 32 obeväpnade personer under tiden fram till befrielsen i april. Därtill sköts tre skyddskårister ihjäl i Renum by, efter ett handgemäng med en patrull rödgardister.
Efter det Lovisa skyddskår upplösts på Risholmen försökte medlemmarna hålla sig gömda i skogen och skärgården. Trotts det blev 14 av kårens medlemmar gripna och arkebuserade av rödgardisterna. I Lovisa skärgård avrättades flere obeväpnade personer omedelbart vid fasttagningen utan förhör. Vid Kjevsalö mördades 8 ynglingar brutalt ute på isen. I Strömfors mördades en poliskonstapel och en handelsman. I Lappträsk likson i Liljendal mördades fyra personer.
I Kouvola var en stor del av befolkningen på den vita sidan då det röda upproret började. Motsättningarna var stora och därför blev de rödas våldsdåd omfattande. Inalles omkring 250 personer avrättades under tiden fram till medlet av april. Då läget för rödgardisterna i slutet av april tedde sig hopplöst, utfördes ännu de sista brutala mordhandlingarna vid järnvägsbron i Koria, där 45 fängslade personer avrättades; många tjänstemän från Kuusankoski fabriker, läkare och sjukvårdspersonal, poliser och pensionerade militärer från Kouvola.
De röda våldsdåden, som utfördes under tiden fram till befrielsen av södra Finland, framkom i sin fulla utsträckning i början av maj. Detta skapade en bestört stämning bland dem som varit med och befriat sina hem och sina hemtrakter från det röda våldet. Mot den bakgrunden är kraven på stränga straff för alla ansvariga fullt förståeliga.
BEFRIELSEKAMPEN INLEDS
Ett misslyckat försök att hjälpa skyddskårerna
Det första försöket att hjälpa skyddskårerna i Nyland, att befria sina hembygder från det röda väldet gjordes redan den sista februari. Den 20 februari kom till högkvarteret två budbärare, kapten Denisov och kandidat Murman, och begärde, att skyddskårerna i östra Nyland skulle undsättas. Mannerheim beslöt tveksamt, att sända en expedition på ca.700 man från Sysmä och Mäntyharju via Heinola och Lahtis mot den östnyländska kusten. Till ledaren för expeditionen, den svenska överstelöjtnanten Hjalmarson, sände han den 21 februari följande order:
”I Nyland varande skyddskårer befinna sig i ett svårt läge, delade i två grupper, en i Borgå-Lovisa skärgård och den andra i Kyrkslätt-Sjundeå. De röda håller sannolikt alla större orter besatta, medan landsbefolkningen i Nyland anses i stor utsträckning sympatisera med de vita. För undsättning av Nylands regeringstrogna befolkning, rensning av trakten kring Lovisa och Borgå samt beväpning och organisation av nya skyddskårer i dessa trakter skall Ni, efter erforderliga förberedelser, med Er enligt nedan underställda krafter, framgå från linjen Sysmä-Mäntyharju över Lahtis i fösta hand till trakten av Mörskom. Nylands beväpnade skyddskårer kommer, att bilda en självständigt opererande kår, vilken ställs under Ert befäl. Er uppgift blir härvid, att med alla tillbudsstående medel avbryta förbindelsen på banan Riihimäki-Viborg och hindra undsättning österifrån och av de röda i sydvästra Finland.”
Anfallet inleddes den 28 februari, men stannade upp utanför Heinola stad och måste avblåsas samma dag på kvällen. Förlusterna hos de vita var 17 stupade, 12 saknade och 26 sårade, d.v.s. ca. 10 % av kårens styrka. Hjalmarson rapporterade till Mannerheim, att han vid Heinola blivit hejdad av en stark fiende och är ur stånd, att för närvarande fullfölja givet uppdrag. Den 1 mars drogs styrkan tillbaka till Lusi och Sysmä. Ledarna för expeditionen Hjalmarson och Douglas återkallades till högkvarteret. Det var ett vågat stycke, att sända en relativt liten truppavdelning utan reserver djupt in i områden starkt besatta av röda trupper. En djupare framträngning mot Lahtis och östra Nyland kunde ha lett till att flankerna blottats för anfall från öster och väster, varvid hela truppen kunnat bli omringad. Dessutom var skyddskåristerna i östra Nyland vid den tiden så spridda och framför allt bristfälligt beväpnade, att de inte nämnvärt hade kunnat medverka till framgång i strid med de röda gardena i trakten. Försöket att undsätta skyddskårerna i söder var en av den vita armens få helt misslyckade operationer.
DE TYSKA TRUPPERNAS ANKOMST BLEV VÄNDPUNKTEN
För södra Finland innebar landsättningen av tyska trupper i Hangö och Lovisa vändpunkten i befrielsekampen. Då budskapet om tyskarnas ankomst nådde den röda härledningen, gavs genast den 3 april en första order, att evakuera de röda trupperna i sydvästra Finland. Fyra dagar senare upprepades ordern. Ledarna för det röda upproret; folkkommissariatet, arbetarnas generalråd och generalstaben lämnade Helsingfors och reste till Viborg. K. Manner utsågs den 10 april till högsta militära och administrativa ledaren med obegränsade fullmakter. De röda trupperna skulle dras till linjen Toijala-Riihimäki-Helsingfors. Om denna linje inte höll, skulle man dra sig tillbaka till Kymmene älv och där invänta förstärkning från Viborg och St. Petersburg. Order gavs om, att familjer, som så önskade, kunde medfölja de retirerande röda trupperna och medta utrustning och husdjur i önskad utsträckning. Det fanns en idé om att man kunde starta ett nytt liv på andra sidan östgränsen. Samtidigt utfärdades order om att på vägen, i mån av möjlighet, förstöra den egendom, som tillhörde fienden. Reträtten österut skedde till en början i stor oordning. På vissa områden i Tavastland blev förstörelsen mycket stor.
Fred hade ingåtts mellan Ryssland och Tyskland den 3 mars. En del av den ryska flottan låg på grund av isläget ännu kvar i Helsingfors. Tyskarna lyckades dock den 5 april avtala med ryssarna om, att flottstyrkan inte deltar i en eventuell strid. De ryska krigsskeppen drogs till St. Petersburg. Flottans avgång och omgrupperingen av de röda styrkorna innebar, att man kraftigt försvagade försvaret av södra Finland, vilket underlättade den kommande befrielsen av Helsingfors med omnejd. Den 14 april kunde de tyska trupperna understödda av skyddskårister från Helsingfors befria staden från det röda väldet. I de tyska truppernas spår följde de östnyländska skyddkåristerna, I Finländska Etappbataljonen, in i staden. För många av dess medlemmar var det ett kärt återseende av hemmen och de egna. Bataljonen upphöjdes nu till jägarbataljon och benämndes Jägarbataljon Thessleff, efter dess första ledare. I medlet av april hade huvudstadsregionen och Lovisatrakten befriats av i första hand tyska trupper. De röda trupperna hade trängts norrut, vilket öppnade vägen för en befrielse Sibbo, Borgå och hela östra Nyland.
Skyddskristerna återvände till Sibbo och Borgå
Upprörda över de tyska truppernas snabba avancemang mot Helsingfors och från Lovisa norrut lämnade de röda Sibbo under andra veckan av april. Den 12 april åkte rödgardisterna i samlad tropp ut från Borgå till Riihimäki. Jägarbataljon Thessleff avgick den 18 april under ledning av sin nya chef, Torsten Numelin, österut till Mosabacka, där den övarnattade. Följande morgon nådde man Sibbo kyrkby, som då redan hade utrymts av rödgardisterna. Det blev inte tid för bataljonens sibbobor att besöka sina hem, utan marschen fortsatte till Andersböle station, varifrån man åkte vidare med tåg till Borgå. Dit anlände bataljonen på dagen den 19 april. Det blev årsdagen för befrielsen av Sibbo och Borgå. Den uppmärksammas årligen av frihetskrigets södra traditionsförening.
Företrädd av ett tjugotal tyska jägare och följd av ett stort antal stadsbor tågade bataljonen in som befriare och ställde upp sig på torget. Så följde varma tacktal och musik. Soldaterna bjöds på kaffe och smörgås i nya folkskolan och senare på kvällen på middag. Det var dans på kvällen i folkhögskolans stora sal. Det bereddes möjlighet, att träffa nära och kära, innan bataljonen skulle rycka vidare mot Lovisa följande dag. Bataljonen deltog några dagar senare i en veckolång strid vid Abborfors, varefter den förflyttades till Orimattila, för att understöda inringningen av den röda västarmén i Koskis. Därefter insattes den i rensningen av Elimä och återvände till Borgå den 11 maj, för att några veckor senare upplösas.
Östra Nyland befrias av tyska trupper
Den 7 april, två månader efter det Lovisa besattes av röda trupper, landsteg de första avdelningarna av den tyska hjälpexpeditionen i Lovisa. Inom några dagar hade totalt ca.3 000 man landsatts. De få rödgardister, som stannat kvar i staden efter ryktet om tyskarnas ankomst, retirerade snabbt norrut och Lovisa kunde befrias utan egentlig strid. Tack vare effektiv telefonavlyssning fick man veta, att i Kouvolatrakten hade samlats mera än 10 000 rödgardister och i Kotkatrakten ca.3 000 man. En avdelning tyska trupper sändes därför omedelbart mot Kotka, för att avvärja ett möjligt anfall österifrån. Den stötte på hårt motstånd redan vid Kymmene älv och drog sig tillbaka till Lovisa följande dag.
Landstigningsdagen sändes röda förstärkningar med tåg från Lahtis mot Lovisa och följande dag öppnade rödgardisterna artillerield från Kuggom mot staden. Den 10 april inkom uppgifter om att röda trupper avancerat till Illby och Gammelby väster om Lovisa. Inemot 300 rödgardister besatte samma dag byarna Hardom, Röjsjö och Heikkas. I Liljendal och Mörskom fanns starka röda förband. De röda styrkorna förflyttades mot Lovisa, för att hindra de tyska trupperna, att avancera mot livsnerven för den stridande röda västarmén, järnvägslinjen från Riihimäki mot östgränsen. För att förhindra en omringning beslöt ledningen för de tyska trupperna, att omedelbart avancera längs vägen norrut, innan alla anländande trupper hunnit landstiga.
Den 11 april befriades Hardom by efter en strid, där de första 7 tyska soldaterna stupade. De rödas förluster var ca.70 döda. Följande dag avancerade de tyska trupperna i tre anfallskolonner norrut i avsikt att kunna bryta järnvägen Lahtis-Kouvola. Den högra kolonnen ryckte fram längs vägen via Labby och Bäckby till Lappträsk kyrkby. Den 13 april fortsatte framryckningen via Kimonböle och Sääskjärvi ända till banan vid Kausala station. Sprängningen av banan måste avbrytas, då ett pansartåg försett med artilleri och maskingevär anlände från Kouvola. Avdelningen måste dra sig tillbaka och förenade sig senare med de trupper, som sattes in mot stationen i Nyby.
Huvudkolonnen avancerade till Andersby och vidare mot Porlom och Artsjö. Efter en kort strid i Ratula nådde man Nyby station, som var besatt av ett hundratal rödgardister. Stationsområdet intogs efter en blodig strid. Banan sprängdes och trafiken kunde avskäras temporärt. En säkring kvarlämnades och resten av kolonnen drog sig tillbaka till Kuivanto. Rapporter inkom, att starka röda truppavdelningar rörde sig i området mellan Artsjö och Kouvola mot Lappträsk med avsikt, att anfalla tyskarna i flanken. En avdelning från kolonnen sändes därför till Artsjö, för att mota fienden. Samtidigt anfölls säkringen på Nyby station igen av kraftigt beväpnade nya pansartåg. De tyska trupperna måste, efter att ytterligare förstört banan mot Lahtis, retirera i skydd av mörkret den 15 april. Striden vid Nyby hade kostat tyskarna 15 döda och 55 sårade.
Den vänstra kolonnen ryckte fram från Forsby mot Eskilom, där den överraskades av ett förband rödgardister. I striden stupade 4 tyska soldater. 8 sårades. Förlusterna gjorde tyskarna förbittrade, eftersom orten hade uppgetts vara fri från rödgardister. Följande dag befriades Mörskom, efter en kort strid. Framryckningen fortsatte mot Orimattila, som var starkt befäst. Striden blev blodig och kulminerade i en kraftig skottväxling på ortens gravgård. De röda försvararna flydde norrut mot Pennala, kvarlämnande över etthundra stupade. Tyskarnas förluster var 4 döda och 7 sårade. Efter striden i Orimattila framryckte kolonnen till Kuivanto, där den förenade sig med huvudkolonnen.
Lahtis befrias den 20 april
Den 17 april fick ledningen för den tyska undsättningsstyrkan i Lovisa första gången kontakt Östersjödivisionens ledning, som meddelade om sina planer, att avancera norrut mot Riihimäki. Därmed blev det viktigt, att snabbt befria Lahtis och hindra den röda västarmén, som nu kämpade i Tavastland, att retirera och undkomma mot östgränsen. Följande dag gavs anfallsorder. De sista tyska truppavdelningarna hade nu landsatts i Valkom och transporterades till Orimattila, varifrån anfallet inleddes.
I Pennala möttes den tyska anfallstrupperna av artilleri- och maskingevärseld från väl befästa skyttegravar. En hård artilleriduell utbröt. Efter några timmars strider drog sig försvararna med stora förluster tillbaka mot skogarna söder om Lahtis. Pennala kunde befrias och trupperna grupperas för det slutliga anfallet mot Lahtis centrum. Det utfördes av två avdelningar. En avancerade via Simola direkt mot järnvägsstationen och kunde efter strid inta den. Den andra ryckte fram mot Villähti station och kunde efter hårda striden besätta den. Banan sprängdes och trupperna kunde under strid avancera mot centrum. Striderna pågick hela natten. Fölande förmiddag avväpnades de sista rödgardisterna och på eftermiddagen anlände från norr ett kompani från vita gardet. Då möttes för första gången enheter från den vita armén och från den tyska undsättningskåren. Lahtis hade befriats och flyktvägen för den röda västarmén österut var avstängd av den vita armén norr om Lahtis och av de tyska trupperna söder om staden.
Den röda västarmen inringas och avväpnas
Östersjödivisionens enheter ryckte de 19 april stridande fram från Helsingfors via Hyvinge och Riihimäki till utkanten av Tavastehus. Efter hårda strider söder om staden, fann försvararna för gott, att retirera och ansluta sig till de trupper som enligt den röda krigsledningens direktiv dragit sig österut från trakten kring Toijala, där rödgardisterna från Åbo, Björneborg, Nystad och Tavastehus var koncentrerade. Tavastehus kunde befrias utan egentliga strider.
Den röda västarmén retirerade nu mot Lahtis, trängd i norr och väster av den vita västarmen och i söder och sydväst av de tyska trupperna understödda av skyddskårsbataljonen Thesleff. Häftiga anfall riktades mot de tyska trupper, som i västra utkanten av Lahtis försvarade staden. Här stred tyskarna den 21-29 april sina hårdaste försvarsstrider. Sammanlagt 38 tyska soldater stupade och 83 sårades. Försvarslinjen höll och tyskarna gick den 29 april över till anfall. De 1 maj på morgonen kunde de röda trupperna invid Lahtis inringas och avväpnas. Över 700 fångar togs. Anfallet fortsatte västerut och på aftonen hade ca.20 000 personer avväpnats och tillfångatagits. Vägarna väster om Lahtis var täckta av vapen och ammunition.
I trakten av Koskis, ca.20 km väster om Lahtis, kapitulerade följande dag ännu en stor avdelning rödgardister. Ytterligare ca.7 000 fångar togs.
Det var den 2 maj, och de tyska truppernas strider mellan Lovisa och Lahtis var slut. Avdelningen hade förlorat sammanlagt 97 man i stupade och 258 i sårade. Befolkningen i de befriade trakterna hade hälsat de tyska trupperna varmt välkomna. De personer, som under det röda väldets dagar, i två månaders tid varit tvungen att leva gömda utanför sina hem, kunde återvända till sina familjer och fortsätta livet i trygga förhållanden.
Viborg befrias i slutet av april
Ännu medan striderna om Tammerfors pågick, startades förberedelserna för ett avgörande anfall mot Karelska näset och Viborg. De röda truppernas antal uppskattades då till ca.12 300 man i försvarslinjen, en reserv på 7 200 - 9 900 man och därtill 3 000 – 4 500 ryska soldater i Viborgs garnison och i stationerna vid bansträckan Simola - Valkeasaari. Den karelska gruppen i den vita östarmén uppgick till ca.5 300 man. Efter befrielsen av Tammerfors överflyttades till S:t Andrea mellan den 14 och 21 april sex jägarregementen, fem batterier och Tavastehus regemente. På så sätt steg den totala styrkan hos de vita truppernas antal till ca.20 200, jägare, skyddskårister och värvade trupper.
Den 18 april, medan de tyska trupperna höll på att gruppera sig för anfall från Helsingfor mot Tavastehus och från Orimattila mot Lahtis, utfärdade generalstaben för den vita östarmén följande anfallsorder: ”Östarmén skall avskära förbindelsen söder om Ladoga mellan Finland och Ryssland samt sätta sig i besittning av Viborg.”Anfallarna delades i tre grupper. En avancerade rakt söderut i riktning mot Viborg i avsikt att i ett snabbt anfall från öster och norr besätta staden. En annan avancerade mot Joutseno och vidare mot vägen mellan Viborg och Kouvola för att trygga östarméns högra flank och hindra utbrytningar från Viborg mot väster. Den tredje gruppen inledde anfallet redan den 19 april, en vecka före de andra, och avancerade mot ryska gränsen, för att besätta järnvägsstationerna närmast gränsen och etablera ett försvar vid gränsen. Den gruppen kunde genomföra sina uppdrag helt enligt order.
Den svåraste uppgiften föll på gruppen, som skulle inta Viborg. Den hade delats i tre kolonner, en anföll mot norra utkanten av staden, en rensade upp i trakterna nordost om Viborg, och en anföll staden längs järnvägen från öster. Viborg var kraftigt befäst och de första två frontanfallen österifrån slogs tillbaka med stora förluster för anfallarna. Natten mot den 28 april lyckades anfallarna i hårda strider bryta igenom försvaret, varefter de östra stadsdelarna kunde intas. Då anfallet fortsatte följande dag, observerades, att försvararna under natten lämnat staden. Folkkommissariatet, den röda generalstaben och många ansvariga funktionärer hade redan två dagar tidigare flytt med båt till Ryssland. Också anfallskolonnen norr om staden kunde nu avancera över Papulaviken upp mot centrum utan strid och delta i befriandet av staden.
Natten mot den 29 april hade ca.6 000 försvarare, flytt västerut i avsikt att ta sig till Kouvola och Kotka för transport med båt till St. Petersburg. Under morgonnatten hade de utkämpat hårda strider mot den försvarskedja, som den västra anfallsgruppen uppställt vid Tienhaara och Naulasaari. Efter att ha lidit stora förluster i hårda närstrider, hade den röda troppen under morgonnatten sträckt vapen. Fångarnas antal var 5 000 - 6 000. När striderna i Naulasaari var över, nåddes stadens befolkning av uppgiften om, att en grupp rödgardister under den sista natten, innan den avtågat, trängt in i länsfängelset och med revolvrar och handgranater ställt till ett stort blodbad. Totalt 30 personer föll offer för detta våld.
Ett antal skyddskårister hade kunnat hålla sig gömda i staden till den 26 april. Efter att ha hört om, att vita anfallsstyrkor var på kommande, beslöt de att med våld befria några internerade skyddskårister och tillsamman erövra ett maskingevär och besätta batterierna på Kolikkoinmäki. Flere rödgardister togs tillfånga, men på morgonen måste skyddskåristerna kapitulera. De fördes som fångar till Viborgs slott. På morgonen den 29 april, dagen efter det Viborg utrymts, kunde fångarna övermanna vakterna och hissa en blåvit flagga på Viborgs slott i stället för den röda duk, som hängt där i mera än tre månader.
Den vita arméns förluster var stora. Speciellt frontanfallen i den svåra terrängen öster om staden hade medfört mycket lidande för jägarbataljonerna. Striderna var nu över. Viborg hade befriats under sista veckan i april av uteslutande finländska trupper från den vita armén och befriarna hälsades med jubel av den kvarvarande befolkningen i staden. Hela Karelen, med undantag av fästningen Ino, som utrymdes och förstördes först den 14 maj, var befriat från det röda väldet. Krigsbytet omfattade ca.300 artilleripjäser, 200 maskingevär, otaliga järnvägsvagnar och stora ammunitionsförråd. Totalt togs ca.15 000 fångar.
Kouvola, Kotka och Fredrikshamn befrias
Omedelbart efter befrielsen av Viborg och den röda västarméns kapitulation väster om Lahtis gav Mannerheim order om, att förstärka Savolaxgruppens styrkor. Den skulle snabbt avancera söderut, befria Kouvola och därefter medelbart framrycka mot Kotka och Fredrikshamn. Med erfarenheter av vilka illdåd de röda i sin desperation gjort i Tavastland och i Viborg, var det viktigt att snabbt kunna befria de sista orterna i Kymmenedalen från det röda väldet.
Natten mot den 3 maj kunde tre bataljoner utan egentlig strid tränga in i Kouvola. Nästan alla röda försvarare hade flytt söderut, många med avsikt att via Kotka ta sig till Ryssland.
Man befarade, att liknande våldsdåd som i Kouvola också skulle utföras i Kotka och Fredrikshamn, varför ett pansartåg och ett persontåg redan samma kväll sändes söderut längs banan mot Kotka. I Ingerois förgrenar sig banan, ett spår går till Kotka och ett till Fredrikshamn. På den stationen gav sig ca.2 000 rödgardister till fånga utan strid. Tågen fortsatte till Kotka och på följande station, i Tavastila gav sig ytterligare ca.1 000 rödgardister. Vid 8-tiden på morgonen den 4 maj närmade sig pansartåget långsamt Kotka. De medföljande trupperna ryckte fram vid sidan av tåget, vilket gav en bild av att en större styrka var på väg. Vid infarten till staden stannade tågen och alla trupper grupperade sig till anfall. Inför den åsynen lade de försvarande rödgardisterna ner vapen. Fångarnas antal var ca.4 000. Medan avväpningen pågick anlände ännu tre ryska fartyg, för att avhämta rövat byte och flyktingar. Båtarna beslagtogs.
Kotka kunde befrias utan egentlig strid. Inga våldsdåd hann göras under de sista timmarna. De röda hade förberett att bränna staden. Tjärtunnor, brandbomber och andra tändanordningar hittades invid många av stans stora brädgårdar. De vita truppernas snabba framryckning hade räddade läget.
Den 4 maj på eftermiddagen meddelades, att en bataljon ryckt in i Fredrikshamn och lyckats befria staden utan egentlig strid.
Elimä befrias och striderna vid Abborfors tar slut
Då de vita trupperna nått Kouvola utsändes omedelbart en grupp starkt beväpnade soldater via Koria till Elimä för att förhindra röda våldsdåd. Framkommen meddelade ledaren för gruppen med några anslag i centrum av Elimä, att: ”Alla vapen skulle avlämnas...”. Dagen därpå insamlades 50 gevär och ett maskingevär. Under natten tillfångatogs ca.50 rödgardister utan egentlig strid. Slutligen kunde 225 fångar föras för internering till Kouvola.
Vid Abborfors hade strider pågått under de sista veckorna i april. I dem hade deltagit tyska trupper och skyddskårister ur Jägarbataljon Thessleff. Den 26 april hade bataljonen lösgjort sig och tågat via Lovisa mot Orimattila för att delta i slutstriderna sydväst om Lahtis. Den tyska styrkan, ca.150 man hade fört ställningskrig mot uppskattningsvis 800 rödgardister. Underhandlingar om kapitulation hade förts under ledning av den tyska konsuln och den 5 maj kl.10 sträckte de röda trupperna vid Abborfors vapen. Orsaken till detta var uppgifterna om, att Kotka och Fredrikshamn redan intagits och, att en stark avdelning vita trupper närmade sig via Elimä.
Striderna vid Abborfors var frihetskrigets sista större batalj. Alla större orter i landet var den 5 maj befriade från det röda väldet. De tyska landstigningstrupperna gjorde en ovärderlig insats i befrielsen av södra Finland. Skyddskåristerna var tvungna, att retirera undan de röda styrkorna och uppge sina hem och hembygder, men deras starka försvarsvilja och målmedvetna aktivitet band till södra Finland ett stort antal välbeväpnade rödgardister, som annars hade satts in mot den vita armén norr om Tammerfors. Detta hade avsevärt fördröjt och försvårat befrielsen av Tammerfors, Tavastland, Savolax och Karelska näset.
Henrik Sundbäck
Källor: Finlands Frihetskrig, skildrat av deltagare 1921-1928. Kai Donner, Th.Svedlin o. Heikki Nurmio